På Lundens gård utanför Trollhättan kan den som vill förflyttas långt tillbaka i tiden och lära om hur den silverglänsande svedjerågen fick sitt namn och om hur man odlade förr. Anders Lunneryd berättar gärna om naturens finurliga sätt att ogräsbekämpa och visar alla gamla sorters spannmål han odlar på gården. All odling på Lundens gård är ekologisk sedan 1998. Här får några skolungdomar sommarjobb med att plocka tistlar och Anders säger att han hellre samarbetar med naturen och använder gammal kunskap, i stället för att bruka kemikalier.

Den största delen av odlingarna på Lunden består av åkerböna, som blir kofoder, raps, som blir rapsolja och olika utsädesfröer som säljs till andra lantbrukare. En tredjedel är spannmål som blir gryn, flingor och mjöl.

Välkomna!

Vi är: Besöksgård
Vi gör: Bondebesök

Anders och Annika Lunneryd
Telefon 0708 989521

Det är fikapaus på Lundens gård. I solen på husets baksida sitter ett gäng ungdomar tillsammans med gårdens ägare Anders Lunneryd. Ungdomarna jobbar med att plocka tistlar under några veckor och nu fyller de på energin med hembakat bröd och gott pålägg.

-Detta är den bästa stunden på hela dagen, säger Anders Lunneryd. Att sitta här i en timma och prata med ungdomarna och om jobbet på gården.

Anders odlar ekologiskt sedan 1998, på gården hans farfar köpte 1942. 1950 upphörde djurhållningen på Lunden och numera odlas spannmål av olika slag, raps, åkerbönor och utsädesfröer av klöver, ängssvingel och timotej. Raps blir till finaste rapsolja, åkerbönorna foder åt mjölkkor. Utsädesfröerna går också till lantbrukare med djur och spannmålet blir till mjöl, flingor och gryn. Säden svarar bara för 30 procent av odlingen, men det är spannmål och alla de riktigt gamla sädesslagen som ligger Anders varmast om hjärtat. Dinkel, emmer, svedjeråg, nakenkorn, är grödor som utvecklats för många tusen år sedan och som klarar sig bra i det svenska klimatet.

När vi bryter upp från kaffebordet, efter att en av de ambitiösa tistelplockande ungdomarna påpekat att rasten är slut, tar Anders oss med på en rundtur bland odlingarna. Vi åker en bit med bilen för att se hur tistelplockningen går till. Landskapet med de böljande gröna fälten och stora, vita försommarmoln på himlen är andlöst vackert. Ungdomarna går i ett timotejfält och Anders frågar dem om de hittat mycket tistlar. Det visar sig att skräppor är ett betydligt vanligare ogräs just här och Anders Lunneryd säger åt ungdomarna att inte dra upp dem. Då blir roten kvar. Skräppor bekämpas genom att man gräver upp dem och än är det ingen brådska. De har just börjat blomma och frösättningen dröjer några dagar.

En bit bort glittrar det som av silver. Det är svedjerågen som Anders sått på en fornåker.

Han visar de olika sädesslagen som kommit en bit på väg och berättar om naturens finurlighet. Det finns inget ogräs bland dinkelraderna och inte heller i svedjerågen. Han kallar det allelopati, som kommer från grekiskan. Det betyder att vissa växter kan sprida ett ämne som gör att andra växter inte kan växa på samma plats. Dinkel och svedjeråg ogräsrensar sig själva skulle man kunna säga.

Anders Lunneryd är ett spännande sällskap ute bland växterna. Han berättar om svedjebruket och om fornåkern och de upphöjda ryggar som gav skörd även blöta år. Blev det torrsommar växte alltid något i de lägre partierna av åkern. Kopplingen bakåt till historien blir ännu tydligare när han fortsätter med att berätta om det tidiga bondesamhällets breda variation av grödor. De kunde inte lagra sitt spannmål utan odlade det som gick åt och utarmade inte jorden. Anders Lunneryd hävdar att de gamla sädesslagen innehåller mer mineraler som magnesium och selen och smakar bättre än de moderna, förädlade sorterna. Att odla ekologiskt är en självklarhet för honom.

Lundens gård ställdes om till ekologisk odling 1998. Han förklarar genom att beskriva hur han en dag satt på traktorn iförd gasmask och sprutade bekämpningsmedel.

- Du sitter där och sprutar och så ser du harpalten, tofsvipan som ligger på ägg och grodorna. Ingen av dem har gasmask.

Han blev sjuk av kemikalierna och hatade att köra skiten, som han uttrycker det.

Idag samarbetar han med naturen, experimenterar med de gamla grödorna och sår gärna dinkel, eller spelt som det också kallas, i ytterkant på fälten som en ram för andra spannmålssorter. På så sätt utnyttjar han dinkelns förmåga att hålla undan ogräs, vilket kommer hela fältet till godo.

När vi kommer till fältet med åkerbönor, tar han upp en planta för att visa att rötterna är fulla av små knölar. Åkerbönan binder kväve i knölarna och efter att bönorna tröskats, plöjs resterna av plantorna ner och kvävegödslar fältet inför nästa sådd.

Anders Lunneryd träffar gärna konsumenterna direkt och han njuter av de möten som uppstår när han kommer med mjölsäcken över axeln till det lilla surdegsbageriet i Göteborg eller när han pratar om sina produkter i de butiker som är hans kunder. Tillsammans med sju andra bönder har han varit med och bildat Wästgötarna, en organisation som förädlar och säljer det medlemmarna producerar, både kött och spannmål. Han är lite stolt när han berättar att han genom samarbetet i Wästgötarna varit med om att skapa ett varumärke som idag står för 40 procent av hans omsättning.

Lika stolt är han över att grodorna återvänt till vattendragen på gårdens marker. Dessa dikades ut av Anders farfar 1945, men 2005 återställde Anders Lunneryd en våtmark på 11 hektar. Fågellivet ökade markant och äntligen kan man höra grodornas vårsång på Lunden igen.

-Jag har ett tusenårsperspektiv på gården, säger Anders.

Han är övertygad om att världens befolkning kan försörjas genom ekologisk odling.

-Vi behöver inte äta 150 kilo kött per person och inte heller slänga 50 procent av maten, säger han.