Enterococcus faecalis beskrevs första gången av Escherich 1886. På grund av sitt fecala leverne föreslogs de som indikator för vattenkvalitet år 1900.

Escherichia coli har sedan övertagit denna roll. Enterokocker kan i vissa fall vara en bättre indikator än E. coli eftersom de lever längre i vatten. Enterokocker har också en bra överlevnad vid frysning. Dessa bakterier har en ambivalent roll dels som probiotika och dels som patogener. Egenskaperna som avgör vilket de fungerar som är stamberoende.

Spridningsvägar

Enterokocker förekommer i tarmkanalen hos däggdjur och fåglar. De har även hittats hos insekter, på växter och i damm. Vissa stammar är bundna till specifika djurarter. Enterokocker kan kontaminera livsmedel via avföring, foder, vatten. Detta kan ske om hygienen är dålig vid livsmedelshantering. Mjölkarens händer kan vara en källa till mjölken. Enterokocker kan spridas med vatten: De förekommer både i söt- och saltvatten samt i avloppsvatten.

Patogenicitet

Enterokocker har en ambivalent roll. Vissa stammar fungerar som probiotika medan andra är patogena. Man har inte hittat några tydliga virulensfaktorer som finns hos alla patogena enterokocker. Några kandidater är hemolysin, vidhäftningsprotein, gelatinas. Enterokocker kan ge ett antal olika sjukdomar, vanligast är urinvägs infektioner. 6% av urinvägsinfektionerna orsakas av enterokocker. De kan även ge endocardit, meningit, sepsis, bacteremia och sårinfektioner.

I vissa fall kan mild matförgiftning inträffa, med symptom efter 6-12 timmar i form av illamående, magsmärtor och ibland kräkningar. Vissa stammar har dock i experiment visat sig skydda höns mot Salmonella-infektioner.

Förekomst och tillväxtförmåga i mjölk och mjölkprodukter

Opastöriserad mjölk: Kan förekomma som fekal förorening vid dålig hygien i samband med mjölkning.

Pastöriserad mjölk: Vissa stammar kan överleva pastörisering. Kan även förekomma som återkontamination. Mycket få stammar som kan växa vid temperaturer under 10°C.

Mjölkpulver: Har hittats i mjölkpulver.

Ost: Enterococcus faecium används som starterkultur i vissa typer av ostar. Förekommer i ostar som mognadskultur utan att vara tillsatt. I vissa typer av ostar kan enterokocker vara de enda överlevande bakterierna när osten är färdig mogen.

Klassifikation

Familj:

Släkte: Enterococcus

Arter: Släktet har 40 beskrivna arter. E. faecalis och E. faecium mest kända.

Karaktäristik

Utseende: Gram-positiva kocker, < 2µm i diameter, sfäriska eller ovoida, parvis eller i korta kedjor. Vissa stammar kan bilda gult pigment.

Tillväxtbetingelser:

  • Mikroaerofila
  • Optimumtemperatur 37°C, minimumtemp. 0-10°C, maximumtemp. 45-50°C.
  • pH-optimum 7,2; pH vid växt i glukos buljong har oftast ett slutvärde på 4,0-4,6; pH-maximum 9,6.
  • De flesta stammar kan växa vid en salthalt motsvarande 6,5 % NaCl
  • Kräver vissa B-vitaminer och aminosyror för tillväxt.

Fysiologi/biokemi: Katalas-negativa, bildar inte H2S, hydrolyserar esculin, kan reducera 0,1 % metylenblått i mjölk, leucin arylamidas (LAP) positiva.

Serologi: Kallas ibland för grupp D streptokocker eftersom alla beskrivna arter utom tre har Lancefields grupp D antigen.

Överlevnadsförmåga: Bra överlevnadsförmåga i både sött och salt vatten. Tål frysning bra.

Antibiotikaresistens: Enterokocker är välkända för att vara resistenta mot ett flertal antibiotika. De är även bra på att överföra antibiotikaresistens till andra bakteriearter. Enterokocker har naturlig resistens mot aminoglykosider (till viss del) och cefalosporiner (aktiv transport). De har även en naturlig resistens mot låga halter av ß-laktamer som till exempel penicillin. Detta sker genom ett protein som binder ß-laktamantibiotika. Vissa stammar har även naturlig resistens mot låga halter vancomycin. In vivo kan enterokocker använda sig av folater (ttill exempel från urin) för att skydda sig mot sulfapreparat. Enterokocker kan även förvärva resistens mot i princip alla kända antibiotika vis konjugativa plasmider och transposoner (hoppande gener). De är sedan mycket bra på att föra dessa vidare till andra bakteriearter. Resistens mot höga halter av ß-laktamantibiotika och vancomycin är förvärvda egenskaper.

Bacteriociner: Vissa stammar av enterokocker kan producera bacteriociner mot bl. a.Clostridium perfringensListeria monocytogenes, Vibrio choleraeBacillus cereus ochStaphylococcus aureus. Det är olika bacteriocin som är verksamma mot de olika patogenerna. Vissa enterokocker kan även producera ett hemolysin som kan fungera dels som virulensfaktor dels som bacteriocin.

Odling och identifikation

Bildar ljusröda till mörkröda kolonier på natriumtetrazolium-substrat enligt Slanetz & Bartley efter inkubation i 48 timmar vid 44 °C. Katalasnegativa. Växer i medier med 6,5 % NaCl, vid pH 9,6 och vid 45°C.

Referensmetod: NKML-metod no. 68, 4th ed., 2004. Enterococcus bestämning i livsmedel och foder

Referenser:

  • Bergey´s manual
  • Jay, J.M. 1992. Modern Food Microbiology. 5th ed. Chapman & Hall, New York
  • Marth, E. H., and Steele, J. L. 1998. Applied Dairy Microbioloy. Marcel Dekker inc., New York
  • Murrey, R. P., et al. 1995. Manual of Clinical Microbiology. 6th ed. ASM Press. Washington D.C.
  • Nordisk metodikkommitté för livsmedel. Metod no. 68, 2nd ed., 1992. Enterococcusbestämning i livsmedel.
  • Quednau, M. 1998. RAPD and REA for characterization of Lactobacillus plantarum strains and Enterococcus spp. with special reference to Enterococcus spp. from meat and humans. Doktorsavhandling vid avdelningen för Livsmedelshygien, Lunds Universitet. 
  • Robinson, R.K. 1990. Dairy Microbiology: The Microbiology of Milk. 2nd ed. Elsevier Applied Science. London and New York.

Kontakt

Anders Christiansson, Expert mikrobiologi
Telefon: 08-787 53 64
E-post: anders.christiansson@lrf.se