Paret Anderson tillhör dem som belönas med LRF Mjölks Guldmedalj 2017. Det är den högsta utmärkelsen en mjölkbonde kan få. Ändå känner sig Susanne Andersson lite överraskad över sin guldglädje.

– Jag brukade tänka att Guldmedaljen inte var något som jag brydde mig om; uppklädda gamla tanter och farbröder som fick pris av kungen. Men nu när jag har blivit en av dem så känner jag mig jätteglad! Och så himla gamla är vi ju inte...

Redan som barn hade Susanne ett stort djurintresse. Som 12-åring hängde hon i stallet och drömmen var att sköta en häst. Men stämningen var hård och man fick kämpa bara för att få ge en skopa havre, minns hon. Via Svenska Blå Stjärnan fick hon en dag följa med några seminörer på ett arbetspass till olika mjölkgårdar. Det blev en aha-upplevelse.

– Det var helt annorlunda än på ridstallet. Människorna var hur snälla som helst och jag såg potentialen, hur många djur det fanns att ta hand om utan att man behövde slåss för det. Alla dessa kor med ett ständigt behov av omsorg, berättar hon.

Tar hjälp av teknik och djuröga

Susanne valde lantbruksskola och började så småningom jobba på Björns gård i Vallentuna. Det är en familjegård som Björn är sjätte generationen att bruka. Där fattade Susanne tycke för mer än gårdens 40 kor.

– Det blev det där klyschiga som jag aldrig tänkt mig, träffa en bonde, flytta in med svärföräldrarna och hela paketet. Men det blev riktigt bra, ler hon.

I dag är det Susanne som har huvudansvaret för korna som utökats till ett 90-tal. Eftersom gården nu har skaffat en begagnad mjölkningsrobot ska antalet minskas till ungefär 75, då kan alla mjölkas i roboten. Men oavsett hur korna mjölkas blir det alltså en produkt av högsta kvalitet. För att lyckas gäller det att hålla koll på allt, berättar Susanne.

– Vi tar hjälp av mycket teknik i dag, men det kan aldrig ersätta djurögat. Man måste vara bland sina kor, känna sina djur och se till att de mår bra. Annars blir inte mjölken bra. Fodret är också jätteviktigt liksom hygienen vid mjölkningen. Det krävs att man är noga i alla led.

Guldmedaljen är inte den enda utmärkelse Susanne Anderson har fått. Hon har utsetts till Årets Landsbygdskvinna av Hushållningssällskapet och Årets Djurskötare av tidningen Husdjur och Ladugårdsförmännens riksförbund. Motiveringarna lyfter fram Susannes förmåga att se både kor och människor.

Får motivation av motgångar

Att tumma på kvaliteten har aldrig varit tänkbart. Det handlar både om yrkesstolthet och om ekonomi, eftersom den bästa mjölken ger bäst betalt. Men det har inte alltid varit enkelt. Paret Anderson har råkat ut för allt från förorenad vattenbrunn till livsfarliga olyckor. Värst var det när Björn träffades av en höbal från hög höjd och bröt nacken.

– Ganska snabbt fick jag veta att han skulle klara sig och inte bli förlamad för livet. Men han hade en lång väg tillbaka och vi hade nyss byggt en stor lösdriftsladugård och hade småbarn. Just när han hämtat sig frontalkrockade jag med en bil som kört över på fel sida vägen. Det tog tre år innan jag var helt bra igen, berättar Susanne.

Utmaningarna var inte slut med det. För bara ett år sedan opererades Björn akut på ena ögat och blev blind på det i ett halvår. Men genom alla svårigheter har det varit självklart att satsa på att leverera den bästa mjölken, säger Susanne.

– Det är det som har gett mig motivation, att kämpa för våra djur och vår mjölk. Hade jag inte lyckats med det vet jag inte hur jag skulle ha klarat mig igenom allt vi drabbats av.

Vackert för viktiga djur

Själv säger hon att hon är oerhört stolt över vad mjölkgårdarna bidrar med – på landsbygden och i stan. Att de förser människor med livsmedel, håller landskapet öppet och dessutom skapar arbetstillfällen till många fler än de som jobbar på gården.

– Vi fyller landsbygden med liv. Här i trakterna är det populärt med hästgårdar och folk tycker att hästarna är så viktiga. Då brukar jag förklara hur mycket viktigare korna är. Jag är också noga med att hålla snyggt här, måla staketen och sköta utsidan på gården. Det ska synas att här bor det fina, viktiga djur, säger Susanne med emfas.

Hon brukar också förklara att hon är en närproducerande bonde. Gårdens mjölk går till mejeriet i Kallhäll, en halvtimme bort, och sedan finns det ett par miljoner konsumenter i närområdet. Människor i allmänhet är rätt nyfikna och intresserade av livsmedel och av böndernas arbete i dag, konstaterar Susanne. Men hon är orolig för lantbrukets framtid, att den nya livsmedelsstrategin har kommit för sent.

– Många gårdar har lagt ner och det är svårt för de unga att tro på branschen. Jag ser det på våra praktikanter där till och med de mest intresserade till slut tar andra jobb. I vårt område finns det många alternativ som ger en tryggare försörjning. När inte ens de som har störst intresse blir kvar, då undrar man ju hur det ska gå.

Ingela Winstrand