Riksdagen har beslutat om en omprioritering av utgifter för formella avsättningar till andra utgiftsposter. Detta kan bland annat förstås mot bakgrunden att 31% av skogsmarken är undantagen från virkesproduktion och vi har nått de ambitiösa arealmålen för formella avsättningar av skogsmark. Då anslagen för att avsätta mark minskar är det nu viktigt att myndigheterna anpassar sitt arbete därefter och minskar på ambitionen att ta mark ur bruk. De pengar som finns i budgeten måste med prioritet gå till de som ännu inte ersatts för markintrång, exempelvis kopplat till påbörjade reservatsärenden, snarare än nya utpekanden.

Problem med ovanifrånperspektiv och misstro

Gällande nyckelbiotoper är riksdagens beslut att dra in finansieringen till inventeringen välkommet. Nu gäller det att gå vidare och också lösa de kvarstående problemen. Införandet av nyckelbiotopsinventeringen byggde på ett ovanifrånperspektiv och en misstro mot skogsägarna och deras kännedom om sin egen skog. Dessutom är hanteringen inte rättssäker och konsekvensen för enskilda skogsägare är att de inte kan sälja sitt virke. Detta ovanifrånperspektiv och synen på nyckelbiotoper som oantastliga har gjort dem till en ”gökunge” i den svenska naturvårdsmodellen.

Den svenska naturvårdsmodellen bygger på tre delar:

  1. Formella avsättningar dvs. naturreservat och liknande
  2. Frivilliga avsättningar
  3. Generell hänsyn vid alla åtgärder i skogen

Staten har investerat i 1,2 miljoner hektar formella avsättningar. Sveriges skogsägare har tillsammans, frivilligt och utan ersättningsanspråk, undantagit minst lika mycket i hundratusentals områden spridda över landet, som frivilliga avsättningar. Till det kommer att vid varje avverkning lämnar skogsägaren naturvårdshänsyn som kostar motsvarande allt från tiotusentals till hundratusentals kronor.

Frivillighet och olikheter har varit framgångsrikt

Skogsnäringen har ställt om och utvecklat teknik, metoder och beslutsunderlag till gagn för den biologiska mångfalden. Sveriges skogsägare har framgångsrikt utvecklat naturvårdsarbetet under snart tre decennier, och det tänker vi fortsätta med.

Den svenska skogspolitiken, byggd på frivillighet och frihet som ger utrymme för olikheter, har varit framgångsrik. Viktiga faktorer för biologisk mångfald har ökat kraftigt. Vi värnar den modellen och är mycket oroliga för den missriktade syn som under alltför lång tid spridits inte minst inom ansvariga myndigheter.

LÄS MER: Tusentals viljor, planer och drömmar ger skogen mångfald

Många är de skogsägare som har känt sig rättslösa när deras skog pekats ut som nyckelbiotop, eftersom det i praktiken blir omöjligt att sälja virket samtidigt som någon ersättning för förlusten inte erbjuds. Detta är de faktiska konsekvenserna som drabbar skogsägare med nyckelbiotoper, oavsett om de valt att certifiera sig eller ej.

Riksdagen har insett situationens allvar - nu måste problemen lösas

Riksdagen har uppmärksammat problemet och insett situationens allvar, och har i tillkännagivanden till regeringen krävt att rättssäkerheten i inventeringen säkerställs. Det innebär att de konsekvenser som hanteringen av nyckelbiotoper kan medföra för enskilda skogsägare måste tas omhand.

För att respektera riksdagens tillkännagivanden och grundläggande krav på rättssäkerhet behöver de problem som nyckelbiotoperna är behäftade med hanteras. Det vill säga, enskilda skogsägare ska genom statens agerande inte försättas i en situation där de tvingas avstå från att avverka sin skog, utan att kompenseras ekonomiskt för detta.

Under lång tid har skogsägarrörelsen kommunicerat vad som krävs för en rättssäker och acceptabel hanteringen av nyckelbiotoperna:

  1. Nyckelbiotoper är begränsade till mindre områden som tydligt avviker från den kringliggande skogen och har höga naturvärden.
  2. Sådana mindre områden kan endast registreras som nyckelbiotop om staten är beredd att erbjuda skogsägaren ekonomisk ersättning, och skogsägaren tackar ja till detta.
  3. Om staten inte vill erbjuda ersättning avgör skogsägaren om området ska avsättas som frivillig avsättning eller ej. Vill inte skogsägaren det, kan området inte heller registreras som nyckelbiotop.

Detta betyder att hanteringen av nyckelbiotoperna måste förändras för att säkerställa den enskilde skogsägarens rättssäkerhet, och för att överensstämma med den svenska skogspolitiken och naturvårdsmodellen.

Kriterierna för vad som är nyckelbiotop behöver förändras

Övergripande behöver kriterierna för vad som är en nyckelbiotop ändras, och Skogsstyrelsens interna riktlinjer för hantering och rådgivning kring nyckelbiotoper revideras. I det enskilda fallet när Skogsstyrelsen identifierat ett område med höga naturvärden, ska en dialog inledas med skogsägaren. Under denna dialog klargörs om staten inom befintlig budget vill prioritera området som formell avsättning. Om så är fallet, och skogsägaren så önskar, inleds förhandling om bildande av naturreservat eller biotopskyddsområde, alternativt tecknande av naturvårdsavtal.

Skulle staten anse att området inte ska prioriteras som en formell avsättning tar skogsägaren ställning till om denne vill avsätta området som en frivillig avsättning. Vill skogsägaren inte avsätta området som en frivillig avsättning brukas området med generell hänsyn – det vill säga den tredje delen i den svenska naturvårdsmodellen. Eftersom det för närvarande i praktiken inte är möjligt att sälja virke från nyckelbiotoper ska området inte registreras som nyckelbiotop.

Denna hantering behöver genomföras också på redan registrerade nyckelbiotoper för att uppfylla grundläggande krav på rättssäkerhet och för att möta upp riksdagens tillkännagivanden.

Skogsägarrörelsen har konsekvent och under lång tid framfört ovanstående både till regeringen Löfven och till Skogsstyrelsen. Båda har hittills valt att bortse från våra grundläggande krav på rättssäkerhet och respekt för principen om frihet under ansvar.

De ambitiösa arealmålen för avsättningar av skogsmark är uppfyllda. Skogsnäringen har under decennier ställt om och utvecklat naturvårdsarbetet. Det behövs inga nya inventeringar, kontroller och ovanifrånperspektiv – det som behövs är förtroendeskapande åtgärder som bygger tillit mellan staten och skogsägarna.