Det finns så många som nio olika miljöersättningar och miljöinvesteringar i Landsbygdsprogrammet för att skapa renare vatten i odlingslandskapet. Det antyder att skattebetalarna tycker det är ett viktigt område. De olika ersättningsformerna är: anpassade skyddszoner, vanliga skyddszoner, fosfordammar, våtmarker, strukturkalkning, kalkfilterdike, tvåstegsdike, fånggrödor och vårbearbetning. Alla utom de två sista är mest till för att minska fosforläckaget från åkermark. Generellt har kväveläckaget från åkermark minskat mer än fosforläckaget och EU:s vattendirektiv har också gjort att fokuset ökat betydligt på att just fosfor orsakar övergödning i vatten. Åtgärdernas effekt på fosfor är till stor del genom att minska erosion av jord och att förhindra att det kommer ut i vattenmiljön.

Vilka är de effektivaste miljöåtgärderna?

Sedan cirka 20 år är de vanliga skyddszonerna och fånggrödor de stöd som det sökts mest av och som är mest kända. De båda är fortfarande viktiga men samtidigt har forskningen gått framåt och förståelsen ökat av varför det läcker kväve och fosfor från växtodlingen. De åtgärder som är viktigast för att minska övergödningen i sjöar och vattendrag är anpassade skyddszoner och fosfordammar. De är också de som är mest kostnadseffektiva räknat som kronor per kilo fosfor. Samtidigt har ingen av de två sökts i nämnvärd omfattning.

Varför söks inte vissa miljöersättningar?

Intervjuer med lantbrukare har visat att det finns många som inte känner till alla de nio ersättningsformerna, trots att det mesta av tiden i denna programperiod gått. Andra känner till men avstår från att söka för att de upplever ersättningen som för låg. Och en del avstår för att de upplever ersättningsvillkor som för opraktiska. En fjärde grupp tycker att det är lätt att göra fel och att straffet blir orimligt.

Därför pågår ett samtal internt inom Jordbruksverket men också mellan verket och LRF just om dessa saker och om hur det kan förbättras.

Det finns alltså dåliga stödvillkor som måste ändras men om samtalet bara handlar om det är risken att det för omvärlden uppfattas som att vi kräver att ersättningsformerna serveras på silverfat för att vi ska söka. Om full kostnadstäckning ges för en miljöåtgärd. Det vill säga att man tjänar inget på den men förlorar heller inget utan det går jämnt upp. Ska man inte söka den då? Vi behöver ställa oss frågan hur det i så fall uppfattas av omvärlden?

Risken är att någon till slut säger "Varför ska vi inte införa mer miljölagstiftning i lantbruket när ni bönder inte ens gör miljöåtgärder som ni får betalt för?". En del rådgivare avråder sina kunder från att söka vissa ersättningsformer och gör ett bra och kompetent jobb med sitt snäva kundfokus. Utmaningen blir då att ingen gör det som svenskt lantbruk som grupp skulle ha stor nytta av. Det är ett återkommande problem med avvägningen mellan den enskildes nytta och gruppens nytta.

Hur ser hållbar växtodling ut?

Frågan i rubriken är inte lätt att svara på eftersom det finns så många olika områden inom hållbarhet som biologisk mångfald, växtskydd, övergödning, klimat med mera. När det gäller just övergödning råder dock minst osäkerhet eftersom arbetet med den frågan pågått i cirka 50 år. De fem regionala Vattenmyndigheterna som inför EU:s vattendirektiv har gjort en beräkning av hur växtodlingen blir hållbar ur ett övergödningsperspektiv. Någon sådan bedömning finns inte för de andra miljöområdena. Det skulle exempelvis behövas en anpassad skyddszon per 30 hektar åkermark. Utöver det behövs mer areal strukturkalkas än dagens cirka 50 000 hektar osv. En åtgärd som tidigare diskuterats och som Vattenmyndigheterna argumenterat skulle genomföras med lagstiftning är att förbjuda spridning av fosfor med stallgödsel på P-AL klass V. Ett sådant förbud skulle kosta 100-300 msek per år. Det är ett exempel på vilka kostnadsökningar som står på spel i växtodlingen om nya lagar skulle införas.

Ersättningsvillkor och belopp kommer aldrig vara fantastiska utan är i bästa fall något vi kan leva med. I klartext ökar vi vår förmåga att säga nej till nya miljöskyddsregler om vi kan vara framåtlutande i samtalet och säga att vi tömde kontona på länsstyrelsen på de pengar som ställdes oss till förfogande för olika miljöåtgärder.

En annan omständighet som påverkar situationen är att det inte skett någon större skärpning av regler kring växtnäring i Sverige under de nästan 20 år som Greppa Näringen pågått. Det är bra och logiskt eftersom branschen visar ett eget ansvar. Men samtidigt har regler skärpts i flera grannländer och har i flera fall passerat vår nivå. Om vi vill behålla den svenska modellen med frihet under ansvar måste vi fylla den med konkret innehåll. Och det lättaste sättet att göra det just nu är att söka de aktuella miljöersättningarna.

Dessutom kan vi använda oss av det på marknaden. Ett exempel finns på Arlas mjölkpaket under 2019 där de berättar om miljöinvesteringen för våtmarker. Hur många köksbordssamtal runtom i landet handlade om dammarna som lantbrukarna gör och arterna de räddar?

Agr Dr Markus Hoffmann
Vatten- och växtnäringsexpert, LRF