I länsstyrelsens i Värmlands län beslut om licensjakten står det:

Det största problemet inom vargförvaltningen i Sverige är just det minskande förtroendet för förvaltningen, ökande socioekonomiska konsekvenser med en tätare och större vargstam, samt försvårade förutsättningar för tamdjurshållning. Dessa problem har lett till en minskad acceptans för vargen som art och problem med illegal jakt (von Essen 2016). En ökad acceptans för vargförvaltningen och en minskad acceptans för illegal jakt är enligt Länsstyrelsens bedömning en förutsättning för att bibehålla vargens gynnsamma bevarandestatus.”

– Så sant som det är sagt! LRF måste därför ställa frågan – varför då inte ta beslut som motverkar denna negativa utveckling? Vargstammen tål mer jakt, och det finns ingen lag och inga EU-regler som tvingar oss att ha många fler vargar än det som Naturvårdsverket har rapporterat till EU-kommissionen som miniminivå, 300 vargar i landet, säger Palle Borgström.

Den forskningsrapport som Göteborgs universitet nyligen publicerade https://www.lrf.se/mitt-lrf/nyheter/riks/2021/09/rovdjur-skapar-oro-stress-och-ekonomisk-osakerhet/ om de psykosociala och socioekonomiska effekterna av rovdjursförekomst bekräftar både tidigare forskning och LRFs uppfattning. Mängden varg i Sverige leder till oro, stress, ekonomisk press och minskad framtidstro hos företagare som håller djur i vargtrakter.

– Till vilken nytta? Vargen blir hatad, tamdjur och människor lider och polariseringen i frågan ökar. Länsstyrelserna lär inte ändra sina beslut. Vi ser ingen annan väg än att Sveriges politiker tar tillbaka initiativet och ser till att riksdagens beslut om rovdjursförvaltning 2013 genomförs. Nu genomförs något helt annat, säger Palle Borgström.