Det här är berättelsen om hur staten med alla medel försökte stoppa en miljöåtgärd som den själv hade krävt och dessutom skulle betala för. Och när miljöanpassningen är klar så ställs krav på tillstånd för den åtgärd som redan genomförts.

- Ingen jag berättar det för tror att det här är sanning, men det är det faktiskt, säger Christer Hedberg, härdad vattenkraftsägare.

Christer Hedberg i Brunskog är tålmodig. En del skulle nog säga att han också är lite galen som inte gett upp för länge sedan.

- Jag vill bevara och utveckla det här, jag brinner för vattenkraften – den är ju bra för miljön, säger han.

Släktgård

Gården har gått i arv i flera generationer och Slorudsälven har alltid varit navet i verksamheten. Under 1800-talet drevs här Värmlands första handpappersbruk och det gjordes med stöd av ett sk privilegiebrev, utfärdat av kungen själv. 1916 bytte anläggningen inriktning när Christers farfar förde bygden in i den nya tiden – den med elektricitet. Som mest försörjdes 300 hushåll med el från Gullsby kraftstation.

I slutet på 1990-talet föddes tankar på att öppna upp älven för fiskvandring, en idé som Christer tyckte var intressant.

- Vi var positiva till en fiskväg och förklarade tidigt att vi gärna medverkade till att få till en sådan, det handlar ju om en miljöanpassning.

På den tiden var det staten som stod för initiativet och efter att ha diskuterat många idéer gjorde Christer och Länsstyrelsen i Värmland muntligt upp om att staten skulle bygga, äga och sköta fiskvägen. Entreprenör upphandlades och starten närmade sig. Men när Länsstyrelsen visade upp avtalet i skrift, så blev Christer alldeles kall:

- Jag brukar ju inte läsa igenom allt det finstilta i avtal, men nu gjorde jag det och det är jag väldigt tacksam för idag. Avtalet var något helt annat än det vi kommit överens om muntligt. Nu skulle jag plötsligt få allt ansvar.

Bygget stoppades och det hela hamnade i domstol. 2009 beslutade mark- och miljödomstolen att fiskvägen skulle byggas på statens bekostnad, men att Christer utan ersättning skulle stå för driften av den. Däremot skulle han få ersättning för den minskade elproduktionen.

- Jag var inte helt nöjd med det utfallet, men kände ändå att jag kunde acceptera villkoren. Jag ville ju gå vidare och få detta klart.

Kammarkollegiets missnöje var ännu större. Myndigheten överklagade och menade att ersättningen till Christer var för generös. Den åsikten vann dock inget gehör i domstolen och därmed kunde projektet startas.

Domstol - igen

Bygget drog dock ut på tiden och plötsligt meddelar Länsstyrelsen att den treåriga byggtiden gått ut och att fortsatt byggande därför var olagligt. För att förlänga byggtiden krävdes ännu en runda i mark- och miljödomstolen och dit går Christer med sin ansökan. Såväl Kammarkollegiet som Länsstyrelsen motsätter sig detta, men myndigheterna förlorar i första instans. De väljer dock att överklaga till mark- och miljööverdomstolen. Två månader passerar, sedan kommer beslutet att de inte får något prövningstillstånd. Den tidigare domen står alltså fast. Myndigheterna ger sig dock inte utan överklagar igen, denna gång till Högsta domstolen. Här är väntetiden ännu längre och först i september - med tre månader kvar av byggtiden - meddelas att inte heller HD tänker ta upp ärendet.

Nu ska bygget äntligen starta, men den utdragna juridiska processen gör att det är omöjligt att bli klar till nyåret 2015 och därför går Christer ännu en gång till mark- och miljödomstolen och vill ha en förlängning av byggtiden.

- Jag trodde ju att den första förlängningen bara var ren formalia. Hade jag vetat att de skulle överklaga hela vägen så hade jag ju sökt om en mycket längre period redan då, förklarar Christer.

Även denna andra ansökan motarbetas av myndigheterna som tar det hela vägen till högsta instans. Precis som tidigare går domstolarna på Christers linje och till slut kunde fiskvägen byggas klart.

- Det tog 18 år och kostade drygt 4 miljoner i reda pengar - för staten. Plus enormt mycket tid som jag fått lägga ner utan någon ersättning. Men nu finns den där till slut.

Kräver tillstånd

Verksamheten är nu miljöanpassad och här hade berättelsen kunnat sluta.

Men det gör den inte.

Nu kommer ett nytt brev från Länsstyrelsen. Denna gång med ett föreläggande om att han måste söka tillstånd för hela anläggningen, alternativt riva den. Och om han inte påbörjar ansökningsprocessen snarast så ska han betala böter på 75 000 kronor per halvår.

Nu är det Christers tur att överklaga. Han gör det i två steg, men förlorar i båda instanserna. Dock avvisas Länsstyrelsens alternativ om utrivning. För nog är det magstarkt att staten kräver rivning av den anläggning som man nyss betalat för?

Köper två till

Ungefär jämsides med detta så planerar Arvika Teknik att sälja två vattenkraftverk uppströms Christers anläggning. Länsstyrelsen visar sig vara intresserade köpare. När Christer får höra det så agerar han snabbt och tillsammans med en kollega köper han bägge stationerna.

- Om Länsstyrelsen hade köpt dem, så hade ju syftet varit utrivning och det skulle få stor påverkan på min anläggning.

Totalt producerar de tre stationerna i älven el till motsvarande 800 hushålls förbrukning av el.

Nu har han tre tillståndsprocesser framför sig. Dels ska de nyinköpta stationerna ha nya tillstånd, samtidigt har han bestämt sig för att i den tillståndsprocessen bygga om den första anläggningen i Gullsby.

- Jag vill få till en bättre lösning för miljön så att fisken går upp på rätt ställe i fiskvägen, samtidigt som jag kan fördubbla produktionen.

Hur Länsstyrelsen ställer sig till detta, är i dagsläget oklart.

Hårt drabbade

Utöver stödet i familjen så hämtas kraften från den regionala vattenkraftsföreningen. Christer Hedberg är dess ordförande och i takt med att kolleger – eller olycksbröder som han kallar dem – får förelägganden av Länsstyrelsen, så växer föreningen.

- Det är Länsstyrelsen som sköter medlemsvärvningen åt oss, säger han med ett snett leende.

De drabbade är både kraftverk och dammar, med eller utan elproduktion. Alla ska de bevisa vad de har för laglig rätt att finnas. Och processerna kan kosta i princip hur mycket som helst.

- Vi har ju via föreningen försökt att få till en dialog med Länsstyrelsen men det har de varit helt ointresserade av. Under tiden är det väldigt många som far illa av det här. Det ringer människor till mig och gråter i telefonen. Det är obegripligt hur man kan behandla folk på det här viset.

Själv är han härdad och envis och tänker klara av de här tillståndsprocesserna också. Hur Länsstyrelsen kommer ställa sig denna gång vet han dock inte.

- Det är ju ingenting som förvånar länge. Men jag vet ju att de sedan tidigare deklarerat att de vill ha bort mig. Men det här är en del av min historia och mitt arv. Det tänker jag kämpa vidare för, säger Christer Hedberg.

Erik Evestam

Hör Christer Hedberg berätta om sin verksamhet i den här filmen.