Bredöls kvarn och såg är inte bara ett besöksmål för traktens bönder som ska rensa sitt utsäde och såga sitt virke. Här har även kommunpolitiker, riksdagsmän och landshövdingen varit. Och flertalet reportrar. Alla har de fått samma historia och alla har de blivit lika förvånade, ibland chockade. Frågan de ställer sig efter besöket är: Får det verkligen gå till så här?

Nossan är tio mil lång, från den ursprungliga källan utanför Borås, till utloppet i Vänern. Den slingrar sig genom ett landskap som varit brukat av människan mycket länge och har därför haft en stor betydelse för möjligheten att bo och leva där. När krav ställs att vattendragen ska återställas till ”ursprungligt skick” blir det väldigt svårt att i Nossans fall fastställa när detta är.

– Så länge det funnits folk här har vi använt vattnet, säger Lars Hillström som är tredje generation i kvarn- och sågverksföretaget.

Allvarligt läge

Lars och Irene Hillström bor i den lilla byn Bredöl, fem kilometer norr om Nossebro och cirka 20 kilometer från utloppet i Vänern. De reagerade med stor förvåning när Länsstyrelsen gjorde sina första besök.

– Vi hade inte haft något tillsynsbesök alls innan det här drog igång för tre år sedan, säger Lars Hillström.

Hur allvarligt läget var stod ganska snart klart för dem. Efter flera generationer av total tystnad från myndigheterna hade deras verksamhet plötsligt blivit ett stort miljöproblem. Orsaken var att anläggningarna begränsade möjligheten för framförallt fisk att fritt vandra upp och ner i vattendraget.

Kvarnen och sågen tar ungefär tio procent av vattnet i anspråk, resten passerar i åfåran bredvid. Med hjälp av en biolog på Hushållningssällskapet tog de fram förslag på hur fiskvandringen skulle kunna underlättas ytterligare. Detta har dock inte hjälpt.

– Vi har sagt att vi är beredda att göra miljöåtgärder. Vi har velat ha en dialog med Länsstyrelsen. Men det har vi inte fått något gehör för. Istället för miljöåtgärder på runt 100 000 kronor ska vi nu in i en tillståndsprocess för minst 1,3 miljoner. De verkar inte bry sig om miljön, säger Johan Hillström.

De gamla papper som fanns på anläggningarna ansågs heller inte räcka och därför kom ett föreläggande om att söka nytt tillstånd enligt Miljöbalken. Hillströms överklagade detta och hävdade dels att det finns gamla tillstånd, dels att fiskvandringen redan är tillräckligt bra.

Länsstyrelsen vann i rätten

När jag besöker familjen har de precis fått domen från Mark- och miljödomstolen i Vänersborg. Den ger Länsstyrelsen rätt: De måste söka tillstånd för sin anläggning. Och eftersom den omfattar två kraftverk med ett mellanrum på ett par hundra meter krävs två tillstånd. Beräknad kostnad: 1,3 miljoner kronor. Det är nästan lika mycket som hela företaget omsätter på ett år. Prislappen blir så hög eftertersom det krävs omfattande miljöutredningar. Dessutom ska den som söker även betala eventuella motparters kostnader. Oftast utgörs detta av Länsstyrelsen och Kammarkollegiet, samt ett flertal miljöorganisationer. 

Och när processen är avslutad är det inte säkert man får tillstånd, eller vilka krav som tillståndet ställer på verksamheten.

Eftersom anläggningen ligger på samma fastighet som Lars och Irenes bostad är även deras hem hotat. När föreläggandet blev registrerat som en belastning hos Lantmäteriet blev fastigheten i praktiken osäljbar.
Och att riva hela anläggningen ger också omfattande konsekvenser. Johan förklarar:

– Vi håller en vattenspegel  fem kilometer upp i Nossan. Där finns det husägare som blir av med vattnet, kommunen har byggt upp fina miljöer runt vattnet i Nossebro och de kör en ångbåt där om somrarna. Försvinner vattnet så försvinner allt det där och då kan vi bli skadeståndsskyldiga.

"Så fruktansvärt besviken"

Familjen Hillström har ställt upp och berättat sin historia många gånger de senaste åren. Senaste tillfället var vid ett seminarium i riksdagshuset i Stockholm. De får stöd och förståelse av alla de möter och det är de tacksamma över. Men:

– Samtidigt är det väldigt frustrerande och jag är så fruktansvärt besviken på politikerna. Alla säger att de håller med oss. Alla blir chockade över hur det kan gå till så här. Men ändå händer det ingenting, säger Lars.

Under tiden som alla håller med förlorar de tid, kraft och pengar. Hittills har processen kostat 200 000 kr, men det är bara början. Sönerna Johan och David har jobb utanför gården, men som fjärde generation vill de ta över verksamheten och driva den vidare. Det är vad Lars önskat, men nu är inte bara kassan utan även energin snart slut.

– Det är en enorm press. Man går ju och tänker på det här hela tiden, är irriterad, ledsen och sover dåligt. Jag är 64 år och har jobbat så mycket för det här i så många år men nu är lusten helt borta, säger Lars.

De tänker fortsätta kampen, trots motgångarna hittills. De har bildat en vattenkraftsförening för Västra Götaland som idag har ett 50-tal medlemmar. De har också på senare år blivit medlemmar i LRF och ser betydelsen i att organisera sig och hjälpa varandra.

–Det finns många anläggningar i Nossan men än så länge är det bara vi som drabbats och vi ligger ju mitt i vattendraget. Men det är många som mår dåligt och är oroliga över det här just nu, säger han och fortsätter:

–Bilden av vattenkraft är en lång torrfåra och en tio meter hög betongmur, men så ser ju inte den småskaliga ut. Det blir en rejäl ögonöppnare för dem som kommer hit och tittar.

400-årig historia

Hillströms familjeföretag har, i likhet med många andra, en lång historia av vattenbruk. Bredöls kvarn rensar utsäde åt traktens bönder vår och höst och såvitt de vet startade verksamheten för runt 400 år sedan. Sågen har drivits sedan 1856, men den ramsåg som står här idag är av modernare snitt. Den tunga pjäsen hämtades från Valdemarsvik och förankrades tre meter ner i berget för att stå stadigt. David och Lars visar hur ramsågen körs och det är våldsamma krafter som dras igång. Att få den att stå stadigt är den största utmaningen.

– Ibland förankras de i stora betongblock men det kan ändå bli vibrationer så det skakar i grannarnas fönster när den körs. Men här står den på berget så den rör sig ingenting, säger David Hillström.

Det är mest lokala skogsägare som kommer hit med sitt virke och de kan såga både grovt och klent. Spillet i form av flis går till värmeverket och den ström som inte förbrukas i den egna verksamheten säljs till det lokala energibolaget.

– Det kan inte bli så mycket mer närproducerat än så, säger Lars.

Domen från Mark- och miljödomstolen är färsk och de vet ännu inte hur de ska gå vidare. De känner sig tvingade att överklaga i hopp om att högre instans ska se det orimliga i Länsstyrelsens krav. Men utgången är mycket oviss. Det är många före dem som gjort samma sak och ytterst få har varit framgångsrika.

– Jag kan inte se något annat än att politiken måste gå in och stoppa det här, säger Johan Hillström.

Text och bild: Erik Evestam