Jag besöker Joakim och Ulrika Pettersson i Spekeröd, Stenungsunds kommun. Här finns både skog och öppna landskap och den här försommardagen visar bygden upp sitt allra finaste ansikte.

Genom Svartedalen slingrar sig Rördalsån och det är anledningen till min resa. De dammanläggningar som finns i ån gör att den inte uppnår god ekologisk status och enligt Vattenmyndighetens förslag behöver det skapas fiskvägar, alternativt göras utrivningar, på tre platser till en ungefärlig kostnad på 4,3 miljoner kronor. Kostnader som ska fördelas bland dem som äger anläggningarna.

Förslaget har skapat stor oro bland markägare och först i kön står Ulrika och Joakims kraftstation. De har fått ett föreläggande om att söka tillstånd för sitt kraftverk med tillhörande damm. Det ska vara gjort senast december 2016.

–Jag skulle kunna acceptera att vi inte får använda det för elproduktion, bara vi får ha det kvar. För om vi river bort det här så blir det ett sår i naturen. Och om vi tar bort alla fördämningar i ån och återställer den såsom Vattenmyndigheten vill så kommer delar av betesmarken att försvinna. Det kommer jag aldrig att acceptera, säger Joakim.

Gården är Ulrikas föräldragård och de har bott här sedan 1998. Utöver sina vanliga jobb så bedriver de skogsbruk och tar hand om den lilla kraftstationen som tidigare gav el så det räckte till det egna hushållet. Även om produktionen är en del av företagandet tycker de framförallt att det är viktigt att bevara miljön runt byggnad och damm. Så här års är den dessutom en uppskattad liten badplats med ständigt färskt vatten.

– De som byggde upp det jobbade hårt för att skapa det här. Det vill vi bevara. Visst kan vi göra miljöåtgärder om det finns några som är lämpliga. Men kostnaden för att få tillstånd är helt orimlig, menar Joakim.

Saknar dialogen
Processen började 2014 med ett oanmält tillsynsbesök från Länsstyrelsen. De fick frågor om tillstånd och om hur anläggningen drevs. De hade hört om andra som hamnat i samma situation men tyckte ändå det var konstigt att valet föll på dem som ligger mitt i vattendraget. Åtgärder enbart här skulle ju inte göra någon nämnvärd skillnad miljömässigt.

I höstas fick de föreläggandet från Länsstyrelsen som ger dem till utgången av 2016 för att söka tillstånd för verksamheten. Något de inte tror att de klarar av.

– Det här är ju inget man kan göra själv. Vi måste anlita experter och konsulter och det är ett alltför kostsamt och omfattande arbete med en mycket osäker utgång, säger Joakim.

De vet inte vad processen skulle kosta eller vilka krav ett tillstånd skulle ställa, men det handlar om många hundra tusen kronor. Enligt Vattenmyndighetens schablonbelopp är miljöåtgärden satt till 1,3 miljoner vilket är mångdubbelt mer än produktionen omsätter.

Joakim och Ulrika tycker också att Länsstyrelsen valt en väldigt hårdför väg.

– Nu känner man sig som en miljöbov, man är jagad av myndigheterna. Jag tror inte de förstår vad det innebär om man skulle riva ut alla fördämningar i den här ån. Om de inte funnits så hade den varit helt torrlagd så här års. Vi har ju försökt få till en dialog men det var de inte intresserade av, säger Ulrika Pettersson.

Osäker framtid
Anläggningen har haft många användningsområden genom århundradena.  Sedan 1940-talet har det mestadels producerats el här, men delar av den gamla kvarnanläggningen finns fortfarande kvar. När de flyttade in hade de som ambition att varsamt rusta och bevara, bland annat har kvarnhuset räddats undan förfall med ett nytt tak. De hade gärna fortsatt ännu mer invändigt och vet att en uppgraderad utrustning skulle höja elproduktionen betydligt. Men nu är det arbetet avbrutet, då framtiden är väldigt osäker.

– Man får ju inte direkt någon större lust att lägga ner en massa jobb om man inte vet om det får stå kvar, säger Joakim.

När jag frågar om framtidsplanerna så vet de inte riktigt vad de ska göra. De märker också att det inte bara är i vattnet som myndighetskraven skärps. Även runt skogsmarken kommer det nya inskränkningar som oroar. Då blir det svårt att tänka långsiktigt, säger Ulrika.

– Min pappa planterade i skogen för att det skulle bli bra för mig och min syster. Men så vågar ju inte vi tänka. Vad är det egentligen som våra barn kommer ta över, kommer vi ens kunna bo kvar här? frågar hon.

Hon kan inte förstå hur Sveriges svansföring kan vara så hög internationellt i klimatfrågor, samtidigt som myndigheter här hemma agerar helt annorlunda.

– Hela Europa vill ju ha sol, vind och vattenkraft, men tydligen ska det inte få finnas här i Spekeröd. Jag förstår inte hur de tänker.

De försöker att inte låta sig nedslås av den här processen.

– Man vill ju verkligen inte bli sur och bitter men det är inte långt ifrån. Först tog jag väldigt illa vid mig, men nu är jag mest irriterad över att de kör över oss på det här sättet. Är det verkligen demokrati att ta ifrån oss något som vi äger utan att ge någon ersättning? frågar Joakim Pettersson.

Fotnot, oktober 2017:  Länsstyrelsen i Västra Götaland har stoppat processerna. Så paret lever i ett ingenmansland just nu.

Text och bild: Erik Evestam