Krönika på LRFs medlemssidor i Land Lantbruk 18 januari 2019.

Vad gör en myndighet? Det enkla svaret är att den ska följa det regleringsbrev som uppdragsgivaren regeringen har utställt, som innehåller lagar och förordningar för det område som myndigheten har ansvar för.  

Är svaret verkligen så enkelt? Ja, i teorin är det så enkelt, men mera komplicerat i praktiken skulle jag vilja tillägga. Skälet är att det i det praktiska utövandet ständigt finns bedömningsfrågor som måste hanteras klokt och ansvarsfullt. Det kan gälla vid tillsyn, överprövningar och i direkta kontakter med näringsutövare eller annan som berörs av myndighetens ansvarsområde.  

Själv anser jag att bedömningsutrymmet i många fall är större än vad det ibland kan uppfattas vid hastig påsyn. Därför är grunden i all myndighetsutövning att föra en nära dialog med och ha ett konsultativt förhållningssätt gentemot den som myndigheten har kontakt med i ett visst ärende.  

Går jag till Länsstyrelsen i Stockholms län, som jag ansvarar för, kan det gälla vid upprättande av reservat, tillsyn över husdjur, överprövning av bygglov. Ja exempellistan kan göras lång och fallen där man inte kan ha denna närhet bör inte vara fler än vad som är alldeles nödvändigt.  

Min bestämda uppfattning är att detta tillvägagångssätt ökar respekten för myndigheten. Man blir säkert inte helt överens i alla lägen, men den som myndigheten ska serva ska alltid känna att framförda åsikter har tagits om hand och hanterats på ett korrekt sätt. 

Sven-Erik Österberg 
Landshövding i Stockholms län