Om viltskador

Att uppnå en hållbar balans mellan viltstammarnas storlek och landskapets kapacitet är avgörande för både jordbrukets och naturens välmående. För mycket vilt hotar allvarligt lantbrukets produktivitet och lönsamhet, vilket i sin tur direkt påverkar jord- och skogsbrukets förmåga att producera mat och energi i tillräckliga mängder.

Det är viktigt att förstå att viltet, trots att det är en värdefull tillgång, kan bli ett betydande problem när för stora populationer påverkar produktionen av livsmedel och skogsråvara.

Det är inte bara en fråga om ekonomiska förluster, utan handlar också om Sveriges självförsörjningsgrad. För att Sverige ska kunna maximera sin kapacitet inom mat- och energiproduktion, och därmed stärka vår nationella beredskap, måste politiken erkänna och aktivt hantera de skador som orsakas av vilt. 

Bevaka ett sakområde för att få ett notismejl när vi publicerar nytt innehåll om det du är interesserad av.

Logga in för att börja bevaka det här ämnet

Bevaka ett sakområde för att få ett notismejl när vi publicerar nytt innehåll om det du är interesserad av.

Logga in för att börja bevaka det här ämnet

Till sidomenyn

Så mycket kostar viltskador

Sveriges årliga kostnader för viltskador uppgår till 18 miljarder kronor. Det är betydligt mer än värdet av jakten som ligger på 4,5 miljarder kronor och inkluderar rekreation.

I skogen belastar stora älg-, kronhjorts-, dovhjorts- och rådjursbestånd skogsbranschen med kostnader på 11,9 miljarder kronor per år (Källa: Skogsbranschen). Dessa djur utgör sedan länge ekonomiska problem för skogsbruket och är ett hinder i övergången från fossila bränslen till förnybara alternativ. Byggmaterial, biomassa och andra ersättningar för ändliga resurser äts helt enkelt upp eller förstörs av dessa djur.

Vidare orsakar vildsvin, dovhjort och stora fåglar avsevärda kostnader och förluster inom jordbruket genom skador på grödor som är livsmedel och foder. Bara skadorna från vildsvin i jordbruket uppgår till 1,1 miljarder kronor årligen (Källa: SLU) och kan betraktas som ett slags matsvinn.

Utöver skadorna i skog och jordbruk leder viltolyckor, inklusive kollisioner med fordon och spårbunden trafik, till en årlig kostnad på minst 5 miljarder kronor för samhället (Källa: SLU och Trafikverket).

Till sidomenyn

Så vill vi få ner viltskadorna

LRF strävar efter att gynna och förenkla jaktutövningen. Vi arbetar för utökade jakttider och förbättrade tekniska hjälpmedel och jaktmetoder.

Vad LRF inte stöder är alltför stora viltstammar. Vi motarbetar oreglerad utfodring och förespråkar en modernisering av jaktlagen som ska anpassas till dagens förhållanden, inte den situation som rådde 1987 när lagarna fastställdes. LRF har ingen nollvision för viltet, men skadorna måste begränsas.

Vi vill ge de som bor och verkar på landsbygden större inflytande över rovdjursförvaltningen.

  • Politiken måste erkänna viltskadorna som ett samhällsproblem
  • Jaktlagstiftningen behöver ses över
  • Utfodringen av vilt ska regleras effektivt
  • Regeringen måste ändra regler för jakt så att de bidrar till att minska skadorna
Till sidomenyn

Så arbetar vi för att minska viltskadorna

LRF är engagerar sig i att medlemmarna kan dra nytta av viltets fördelar och samtidigt bekämpa de kostnader det kan medföra. Vi arbetar för att påverka lagstiftning och myndigheternas budget för att främja en ansvarsfull viltförvaltning genom kontakter och dialog med politiken. För att stödja våra representanters arbete inom viltförvaltning har LRF utarbetat riktlinjer för rovdjur, vildsvin, älgar och andra hjortdjur.

Vi deltar i remissvar och engagerar oss i formella arbetsgrupper, nationella råd och hearingar. Dessutom upprätthåller vi nära kontakter med andra intresseorganisationer och företrädare för markägare.

Vi strävar efter att reglera utfodring av vilt med tydliga förhållningsregler kring fodermedel, mängder och metoder. Tillsammans med Sveriges Jordbruksarrendatorer, Södra, Mellanskog, Norra skog och Riksförbundet M Sverige, tog LRF initiativet till Viltskadekommissionen, som syftar till att utreda viltskadornas påverkan på samhället.

Viltskadekommisionen
Till sidomenyn

Frågor och svar

Jaktlagen beslöts 1987. Det fanns då i stort sett inga vargar, mycket få vildsvin, bara lokala stammar av kron- och dovhjort och mycket färre gäss, tranor och sångsvanar. Klimatförändringen hade inte fått genomslag, så gäss och vildsvin gynnades ännu inte av milda vintrar. Sverige var inte med i EU. Jaktlagstiftningen var inte anpassad till EU:s naturvårdsdirektiv.

Det fanns möjlighet till viss statlig ersättning för viltskador av till exempel älg och vildsvin. Markägandet av jordbruksmark och skogsmark var mer homogent. Det är numer inte ovanligt att man köper jord och skog för att få tillgång till jaktmark. Jägarkåren har förändrats, fler urbana jägare utan bakgrundskunskap om jord- och skogsbruk.

I jaktlagen delas ansvaret för vilt och jakt mellan markägare och jägare, om de är olika personer. Det delade ansvaret är inte beskrivet i detalj och därför vagt. Viltskadekommissionen har tydligt beskrivit hur bristen på klara ansvarsförhållanden i jaktlagstiftningen även leder till att regeringen inte styr sina centrala myndigheter så att de arbetar för att minska viltskadorna, eftersom ansvaret för vilt och viltskador är diffust. Det leder i sin tur till att de centrala myndigheterna inte vägleder länsstyrelserna så att de tar ansvar för att minska viltskadorna. Jaktlagstiftningen utgår ifrån att parterna ska kunna “komma överens”. Det är inte realistiskt eftersom äganderätt och ekonomiska skador knappast är något som man ska komma överens om. Ägandet och brukandet ska inte anpassas till fritidssysselsättningar. Ansvarsfördelning måste bl.a. utgå ifrån att viltet påverkar brukandet inte bara på egen fastighet utan även på andra fastigheter i närheten.

Till sidomenyn Till sidomenyn

Läs mer

Till sidomenyn