Krönika med Viktor Pålsson Östlund: Kompetensen - vår viktigaste beredskap!

Skåne är Sveriges jordbruksnav, här finns bördig mark, ett gynnsamt klimat och en hög produktionsnivå. Men vi står också inför en växande utmaning. Vem ska driva gårdarna i framtiden? Vem ska reparera maskinerna, sköta djuren, optimera växtodlingen och hantera den alltmer avancerade tekniken?

Beredskap handlar inte bara om att klara kriser här och nu. Det handlar om att bygga ett resilient samhälle som fungerar över tid. Då räcker det inte att fylla lager. Vi måste fylla utbildningar, arbetsplatser och branschen med framtidstro.

Idag vittnar många lantbrukare i Skåne om svårigheter att hitta rätt kompetens. Det gäller både praktiska yrkesroller och mer kvalificerade tjänster.

För utan rätt kunskap och arbetskraft stannar produktionen.

Detta blir särskilt tydligt när vi talar om krisberedskap. I en störning – oavsett om det handlar om geopolitik, klimat eller energiförsörjning, blir den lokala produktionen avgörande. Men produktion är inte något som uppstår av sig själv. Den kräver erfarenhet, precision och ett kontinuerligt lärande. Det tar år att bygga upp den kompetensen och bara ett fåtal säsonger att tappa den.

Därför måste kompetensförsörjning bli en central del av beredskapsarbetet.

Vi behöver fler vägar in i de gröna näringarna. Det handlar om att stärka naturbruksutbildningarna, skapa fler yrkesväxlingar och underlätta för internationell arbetskraft när behovet finns. Men det handlar också om att modernisera bilden av lantbruket.

Dagens lantbruk är högteknologiskt. Det är datadrivet, innovativt och avgörande för klimatomställningen. Här finns karriärer inom allt från biologi och teknik till företagande och ledarskap. Den berättelsen behöver vi bli bättre på att sprida, inte minst till unga.

Men ansvaret ligger inte bara på utbildningssystemet. Det är en gemensam uppgift för branschen, politiken och samhället i stort. Regelverk måste underlätta företagande och anställning. Infrastruktur och service på landsbygden måste fungera. Och vi måste skapa villkor som gör att människor vill bo och arbeta där maten produceras.

Beredskap är i grunden en fråga om prioriteringar. Om vad vi väljer att värna när det verkligen gäller.
Om vi menar allvar med att stärka Sveriges livsmedelsberedskap, då måste vi också mena allvar med att säkra kompetensen. För i slutänden är det inte maskinerna eller lagren som avgör hur vi klarar en kris – det är människorna som vet hur de ska användas.

Och den kunskapen bygger vi varje dag, på varje gård, i hela Skåne. Frågan är om vi är beredda att ta den på tillräckligt stort allvar, innan nästa kris slår till.

Viktor Pålsson Östlund LRF Skåne