Låt eleverna möta grisarna

När jag började jordbrukslinjen 1982 på Finsta lantbruksskola utanför Norrtälje kom jag dit som en mycket djurintresserad hästtjej utan tidigare erfarenhet av lantbruk. Jag var uppväxt i ett villaområde i Sörmland. Mina föräldrar var sjuksköterska och polis. Min pappa kom dock från ett litet lant- och skogsbruk i Värmland, så jag hade hört hans historier under min uppväxt. Men de handlade mest om skogsarbete med häst under vintrarna, med mycket snö och kyla. Så jag visste inte riktigt vad som väntade mig.

Mötet som väckte intresset

Det var först när jag kom till Finsta som lantbruket blev verkligt för mig, inte som berättelser från pappas barndom utan som djur, ansvar och arbete på riktigt.

Första veckan på min utbildning blev jag placerad i svinhuset. Finstas grisproduktion bestod av 50 suggor och 300 slaktsvin. Det var en lagom stor produktion som var överblickbar när man klev in i stallarna som helt grön elev. Jag fastnade på en gång för grisarna och bytte snart till mig alla extra pass som gick att få. I årskurs två fick vi börja jobba helger och jag hade även turen att få jobba både jullovet och hela sommarlovet. På sommarlovet hölls det en kurs med Blå stjärnan-elever på skolan som jag fick vara instruktör för i svinhuset. Några av tjejerna var lite tuffare Stockholmstjejer som inte alls fungerade i ladugården. Jag minns att det var lite nervöst när de skulle komma till mig i svinhuset, men den här dagen var det en sugga som grisade. Tjejerna blev helt betagna och jag fick knappt med dem när det var dags för lunchrast.

Därför fastnade jag för grisarna

Men vad var det som var så speciellt med grisarna att jag redan som 16-åring bestämde mig för att flytta till Halland eller Skåne efter studenten för att få arbete i en större grisproduktion? Grisar är otroligt sociala, aktiva, nyfikna och dessutom väldigt söta. I smågrisproduktionen krävs mycket finlir, djuröga och omsorg om de nyfödda kultingarna.

I dag vet vi att många elever mår psykiskt dåligt och känner en stor frustration över skolan. De får inte utlopp för sin energi och sina känslor. Jag är helt övertygad om att många elever skulle må mycket bättre om de fick komma ut i arbetslivet. Smågrisproduktionen passar verkligen för många som gillar djur, har ett gott djuröga, tycker om omvårdnad, vill ha ett aktivt och rörligt jobb, gillar utmaningar och att få ta ansvar. Det kan vara ett värdefullt arbete och en meningsfull sysselsättning för ungdomar och elever som mår psykiskt dåligt. Att få vistas i ett stall fullt med smågrisar som kräver full omvårdnad kan hjälpa till att skingra tunga tankar och rastlösa kroppar.

När mötena med grisarna försvinner

Just därför gör det ont att se utvecklingen på våra naturbruksskolor. Allt eftersom de gamla svinhusen har blivit slitna och omoderna har grisproduktionen avvecklats från många naturbruksskolor. Samtidigt har man ofta fortsatt att satsa på mjölkproduktionen, renoverat ladugårdar och investerat i ny teknik som robotmjölkning. När grisproduktionen kommer på tal blir svaret ofta att det inte finns pengar och att det ändå är så få elever som vill läsa om grisar.

Men hur ska vi få eleverna intresserade av grisproduktion när de aldrig får komma i kontakt med grisar? Intresse föds sällan av en Powerpoint eller ett enstaka studiebesök. Det föds när man får vara nära djuren, se arbetet och känna att man faktiskt behövs.

Ett par studiebesök räcker inte för att väcka intresse för grisproduktion. Dessutom blir även de besöken svårare att få till. Med oro för smittor som afrikansk svinpest och salmonella är det allt färre grisproducenter som vågar ta emot elever i sina stallar. Och om kunskapen om grisproduktion dessutom är svag på skolorna, får eleverna ännu färre naturliga möjligheter att hitta in i ämnet. Många får därför aldrig se hur svensk modern grisproduktion faktiskt fungerar.

I höst skulle två NY-utbildningar starta: en för djurskötare till mjölkkor och en för djurskötare till grisproduktion. Tyvärr är det för få behöriga sökande till grisutbildningen, så den ställs in. Jag är inte alls förvånad. Tittar man i lantbrukspress, på sociala medier och i LRF:s filmer är det inte ofta vi ser bilder från svinhus eller får läsa om grisproduktion. Inte heller när vår före detta landsbygdsminister Peter Kullgren pratar om lantbruket får grisarna särskilt stort utrymme. Hur ska vi då få ett intresse för grisar?

Nu investeras det i nya grisstallar, men arbetsgivarna riskerar återigen att själva behöva lära upp hästtjejer, vårdpersonal eller arbetskraft från andra länder. Det är inget fel i det. Jag var ju själv en av hästtjejerna. Men om våra egna utbildningar inte prioriterar grisundervisningen och låter eleverna möta grisarna, blir det också svårt att väcka intresset för vår fina svenska grisproduktion.


Josefina Larsson Guttman
ledamot i LRF Västra Götaland