När ambitionerna krockar med verkligheten på gårdsplanen

För mig är den utökade lovplikten för ekonomibyggnader ett slags regimskifte. För många lantbrukare kan förändringen innebära att en ny maskinhall, ett stall eller en annan ekonomibyggnad inte längre omfattas av samma undantag från bygglov som tidigare. Det är en förändring som förvånansvärt få verkar känna till. 

I debatter hör jag politiker prata om att vi behöver producera mer mat i Sverige. Bra där. Men då behöver politik och lagstiftning dra åt samma håll. Det är svårt att uppmuntra investeringar med ena handen och samtidigt öka osäkerheten kring nya ekonomibyggnader med den andra. Ändå står vi nu inför en lagstiftning som riskerar att skapa större osäkerhet för företagare som vill utveckla sina verksamheter. 

Det som oroar mig mest är egentligen inte själva lagtexten. Det är tillämpningen. För mig handlar oron framför allt om tre saker: hur kommunerna pekar ut särskilt värdefulla områden, om lantbrukare behandlas likvärdigt över landet och om politiken verkligen får ihop målen om fler betande djur med svårare byggprocesser.

Kulturmiljöer behöver också levande gårdar

Den första frågan handlar om utpekandet av särskilt värdefulla bebyggelseområden. Här behöver kommunerna vara mycket noggranna. Ett utpekande måste vara väl motiverat, tydligt avgränsat och bygga på en god förståelse för vilka konsekvenser det får för de människor och företag som verkar i området.  

Kulturmiljöer är viktiga. Det råder ingen tvekan om det. Men det är också viktigt att komma ihåg att många av de miljöer vi i dag betraktar som värdefulla har skapats just därför att människor brukat marken, byggt, investerat och utvecklat sina gårdar genom generationer. Hur många investeringar kommer aldrig att bli verklighet därför att processen upplevs som för osäker eller för kostsam?

En levande landsbygd bevaras inte genom att frysa utvecklingen. Den bevaras genom att människor ges möjlighet att fortsätta verka där. Vi ska självklart värna kulturhistoriska värden där de finns. Men vi måste samtidigt säkerställa att framtidens lantbruk kan investera, utvecklas och bidra till den livsmedelsproduktion som samhället efterfrågar. 

Likvärdighet får inte bero på kommungränsen

Den andra frågan handlar om likvärdighet. Ska det verkligen spela någon roll i vilken kommun min gård ligger? 

Om två lantbrukare vill uppföra samma typ av maskinhall under liknande förutsättningar borde de rimligen kunna förvänta sig samma bedömning. Risken är nu att kommungränsen blir avgörande. Att det som godkänns i en kommun får avslag i en annan. Att samma lagstiftning leder till helt olika förutsättningar beroende på var i landet företaget råkar vara beläget. Det är svårt att se hur det skulle gynna vare sig rättssäkerheten eller investeringsviljan. 

Personligen undrar jag också hur många kommuner som i dag har tillräcklig kunskap om modernt lantbruk för att bedöma vilka byggnader som krävs för att bedriva en konkurrenskraftig verksamhet. 

En maskinhall, torkanläggning eller lösdrift är inte estetiska projekt. De är investeringar i produktion, arbetsmiljö och framtida livsmedelsförsörjning. 

Fler betesdjur kräver också byggnader

För det tredje uppmanas vi att restaurera betesmarker och öka betesdriften för att stärka både biologisk mångfald och livsmedelsproduktion. Men en fråga återkommer ständigt i mitt huvud: Var ska alla dessa nya djur vara på vintern?  

Betesmarker hålls inte öppna av sig själva. Bakom varje beteshage finns investeringar i stallar, foderhantering och andra ekonomibyggnader. Att efterfråga fler betesdjur samtidigt som man försvårar möjligheten att uppföra nödvändiga ekonomibyggnader riskerar att bli en motsägelse i praktiken. Det är svårt att få ihop med målen om ökad livsmedelsproduktion, stärkt beredskap och högre självförsörjningsgrad. 

Det är just den här målkonflikten som gör frågan så viktig. På gårdsnivå handlar det inte om principer på papper, utan om beslut som påverkar företag, familjer och framtida produktion under lång tid.

Under det senaste året har jag träffat många lantbrukare som står inför stora investeringsbeslut. För dem är inte frågan teoretisk. Många investeringar i lantbruk planeras över decennier och osäkerhet kring framtida byggnation påverkar beslut långt innan någon bygglovsansökan lämnas in. 

Frågor som måste ställas

Därför hoppas jag att lagstiftare och kommuner ställer sig några grundläggande frågor innan de nya reglerna får fullt genomslag. 

Var detta verkligen avsikten? Om syftet med lagändringen verkligen var att öka bygglovsplikten för aktiva lantbrukare i kulturmiljöer har det inte varit särskilt tydligt i den politiska debatten. För mig framstår det som en konsekvens som fått förvånansvärt lite uppmärksamhet i en reform som i övrigt presenterats som en förenkling. 

Var det verkligen fler hinder för investeringar vi efterfrågade, samtidigt som politiken talar om Livsmedelsstrategi 2.0, stärkt beredskap och ökad svensk produktion? 

Och när kommunerna nu ska peka ut särskilt värdefulla bebyggelseområden: kommer man att väga in behovet av framtida livsmedelsproduktion lika noggrant som behovet av att bevara historiska miljöer? 

För mig är svaret enkelt: att se till att det fortfarande finns lantbrukare kvar som kan bruka marken, hålla djuren betande och investera i nästa generation. 

För utan aktiva lantbrukare finns det till slut inte mycket kvar att bevara. Varken livsmedelsproduktionen, de öppna betesmarkerna eller de kulturmiljöer vi säger oss vilja värna.

Jennie Bråthén
ledamot i LRF Västra Götaland