Nu krävs politiskt ledarskap

Jo, man kan ju nästan bli lite smickrad. Om man lyssnar på debatten verkar det ha blivit en synnerligen bekväm och helt riskfri paradgren för beslutsfattare att slå vakt om oss på landsbygden. Vi ska producera mer mat; den ska in i de offentliga köken; landsbygden ska utvecklas och vi primärproducenter – ja, vi är tydligen framtidens rockstjärnor. En fascinerande befordran, måste jag säga.

För att nå detta förlovade land viftas det gärna med trollspöt "regelförenkling". Inte sällan får vi dessutom en menande och retorisk blinkning från politikerna om att man minsann ska ta itu med "myndighetsaktivismen". Det är ett tacksamt grepp. Det är ju så otroligt bekvämt att skylla på illfundiga, grönt profilerade akademiker som påstås ha infiltrerat länsstyrelser och andra kontrollapparater. Det ger trygga applåder och det är helt ofarligt för politikern att anspela på det när hen träffar oss.

Men om vi stannar upp och reflekterar ett slag: är det verkligen där skon klämmer?

När jag ser på vår vardag ser jag snarare något annat. Jag ser lagar och regelverk som i sin tillämpning har blivit mer eller mindre omöjliga att följa. De går på tvärs med varandra; de är ofta på direkt kollisionskurs med sunt förnuft och saknar helt de avvägningar på systemnivå som ett fungerande ramverk borde vila på.

Inom allt ledarskap finns det två ganska enkla kontrollfrågor man kan ställa sig, oavsett var man befinner sig: Vad vill chefen att det ska hända? Och händer det som chefen vill?

I vårt demokratiska system är det rimligt att betrakta regeringen och riksdagen som en klassisk chefsposition. Det är dem vi i vår visdom har valt för att fatta beslut åt oss. Det vill säga samma personer som sjunger landsbygdens lov och bondens hymn, vars ledarskap i slutändan manifesteras i just den snåriga tillämpningen av lagar och regler som vi har i det här landet. Det är ett anmärkningsvärt glapp mellan körsången i talarstolen och hur det faktiskt ser ut när vi guppar runt där i vår lilla jolle, på vår envisa kurs, letande efter fast mark i en oändlig ocean av byråkrati. Samma löften repeteras om och om igen, men de verkliga landvinningarna lyser med sin frånvaro.

Vi behöver inga nya verser till hymnen. Det skulle räcka oerhört långt om man bara började leverera på det som redan har sagts.

Den politiker som vågar kliva fram och börja leda på riktigt, och som därmed tydligt kommunicerar vad vi faktiskt ska ha och inte ska ha, har insett det faktum som gäller för allt ledarskap: att leda är att välja. Och om man måste välja – och det måste man – gäller det att tala klarspråk om varför. Ett sådant tydligt ledarskap bygger upp respekt. Det kan till och med skapa acceptans hos den som beslutet i stunden råkar gå emot. En myndighetsutövning genomsyrad av detta vore ett steg framåt, vilket är mitt tips till den som frågar.

Tills vi ser det ledarskapet i praktiken och tills kartan faktiskt börjar stämma överens med den verklighet vi trampar runt i varje dag, får vi nog ta hyllningarna om vår rockstjärnestatus med ro. Ungefär så ser jag på saken. Jobba på och kom ihåg att ingen annan jobbar för och i landsbygden på det sättet, med den tyngd vi gör det, och som vi ska fortsätta med. Även om det ibland kan vara otydligt kan jag försäkra er om att vi som organisation gör avtryck.

Ha det bra och gläds över det som går bra, för det gör det lite här och var.

Peter Andersson, ordförande i LRF Dalarna