Rimliga förutsättningar för lantbruket skapar trygghet i en kris

Sverige är beroende av import av både livsmedel och insatsvaror till jordbruket. Om omvärlden skakar och leveranserna stryps, kan utbudet snabbt minska. Då spelar det mindre roll hur många lastbilar som står redo. Fungerande transporter mättar inga magar om maten saknas.

Jag tror faktiskt att lantbruket på många sätt är bättre rustat för en kris än vad många inser. På gårdarna finns lager av spannmål och foder. Många har egen reservkraft och en praktisk förmåga att lösa problem när vardagen inte fungerar som vanligt. Men vi har en akilleshäl: dieseln. Utan drivmedel stannar traktorerna, skördarna uteblir och transporterna står stilla. Det måste tas på allvar i Sveriges beredskapsplanering.

Det som provocerar mig är motsägelsen i politiken. Vi pratar om ökad självförsörjning och stärkt beredskap, samtidigt som lantbrukare möter krångliga regelverk och långa tillståndsprocesser när de vill investera och öka produktionen. Hur går det ihop?

Vi kan inte förvänta oss att lantbruket ska leverera trygghet i en kris om vi inte ger företagen rimliga förutsättningar att producera i fredstid.

Beredskap byggs inte i pärmar eller genom vackra formuleringar i strategier. Den byggs på gårdarna med fungerande produktion, lönsamhet, drivmedel och långsiktiga spelregler.

Min slutsats är enkel: Sluta behandla lantbruket som vilken näring som helst. Svensk matproduktion är en del av vårt totalförsvar.

När krisen kommer går det inte att äta en strategi. Då behöver vi mat – och bönder som kan producera den.