Växtskyddsmedel och framtiden för svensk mat

Efter att ha ägnat dagen åt att tvätta och vintersäkra min växtskyddsspruta vandrar tankarna iväg till kommande växtodlingsår. Hur kommer det att bli i framtiden rörande tillgången på växtskyddsmedel? Kommer den allmänna PFAS-hetsen att slå igenom totalt, så att våra tillgängliga preparat blir allt färre? Kommer vi i framtiden att ha lika god tillgång till svensk potatis eller svenska frilandsgrönsaker? Kanske inte. Det får framtiden utvisa, men till dess måste vi i LRF göra allt vi kan för att säkra tillgången på verksamma preparat till alla odlingsgrenar.

Det får mig att tänka på tidigare ”hetser” kring både rester av p-piller och tungmetaller i slam. Och vart har de diskussionerna nu tagit vägen? Eller är de problemen redan avhjälpta?

Ansvaret stannar inte vid åkerkanten

Som vanligt ser vi nu tyvärr att vi inom lantbruket får dra det tyngsta lasset för att minska utsläppen. Samtidigt används PFAS i bland annat stekpannor och vattenavvisande textilier. Är det enklare att ställa kraven på oss som producerar maten?

Den del av de verksamma ämnena vi sprutar ut på våra fält, som bryts ner till PFAS är förhållandevis försvinnande liten, långt ifrån de allvarliga mängder som läckt och läcker ut i form av brandskum. För att inte tala om alla industriutsläpp och historiska industriutsläpp, där det nu finns en enorm saneringsskuld.

Naturligtvis ska vi inom de gröna näringarna dra vårt strå till stacken. Men ska vi alltid gå först? I mitt tycke: nej. Det är trots allt livsmedel vi producerar. Livsmedel som behövs för att trygga vår beredskap, trygga vår lönsamhet och framför allt motverka hunger.

Adam Gruvaeus
vice ordförande i LRF Västra Götaland