Dubbelt glädjebesked: Guldmedalj och efterlängtat ja från dottern

– Guldmedaljen är en form av erkännande. Vi är inte bortskämda med att folk utifrån ger oss cred för vårt arbete. Vi ser fram emot några trevliga dygn i Stockholm, säger Per Wennerholm.

– Det är roligt att det är kungen som delar ut den, i och med att han är mycket mån om lantbruket. Vi ska också fundera ut hur vi bäst involverar våra medarbetare i firandet. Alla som arbetar på Glindran är delaktiga i att få fram mjölk av högsta kvalitet och har del i guldmedaljen. Dessutom är några av dem själva med i programmet, så framöver hoppas vi på fler medaljer, säger Camilla Wennerholm.

Från paus till nystart

Glindrans gård köptes av Per Wennerholms farfar i början av 1900-talet. Han hade mjölkkor under sin tid och sedan blev det en paus under några år. Men 1981 startade Per och Camilla Wennerholm med kor igen. Paret hade träffats på lantbruksskola och hon hade jobbat som avbytare, både på gårdar med kor och grisar.

– Vi ville arbeta heltid tillsammans på gården och valde mellan att skaffa kor eller suggor. Men jag blev allergisk mot gris, så vi valde kor. Det är vi glada för i dag, säger Camilla Wennerholm.

Olika drivkrafter

Camilla kallar sig romantikern, som tycker om korna för att de är personliga och har sina egenheter. Hon gillar att följa individerna och se hur de utvecklas från kalv till ko och talar om lugnet man får när man kommer in i ladugården där de ligger och idisslar.

Per går i gång på företagandet – att få djur, odlingar, maskiner och rutiner att fungera till en lönsam helhet. Och han slutar aldrig att imponeras av kon.

– Korna ger oss sådana möjligheter: Vi odlar gräs och lite spannmål och ger till kon. Ut kommer ett högvärdigt livsmedel som mjölkprodukter och dessutom får vi kött, dels av kon när hon går ur produktionen, dels av kalvar som föds och som inte behövs för den egna verksamheten. De förmedlas till köttuppfödning. Jag tycker att det är lika fascinerande nu som när vi startade.

Tung start efter branden

Med deras engagemang och entusiasm har gården gått från noll till 250 kor. Men det har inte alltid varit en enkel resa. Den fick en dramatisk och tung start.

– Vi drabbades av en stor brand 1983 när vi just renoverat färdigt. Det var hemskt, men vi lyckades rädda hälften av besättningen till en granngård. Vi fick pussla med kalvar och ungdjur för att få plats med korna medan vi byggde upp igen. Vi var helt inställda på att fortsätta, säger Per Wennerholm.

I den nya lösdriftsladugården, som var ovanligt då, utökade de till 80 kor och sedan har verksamheten fortsatt att växa.

– Vi åkte runt och tittade på några som fanns och tyckte att det verkade bra för korna och för att spara våra kroppar. Vi visste ju att vi ville jobba som mjölkbönder framöver, säger Camilla.

Foderförsök och utveckling

Genom åren har de fortsatt att satsa och utveckla verksamheten, både när det gäller byggnader för djuren och andra delar. Gården var exempelvis med i ett försök som Växa och Sveriges lantbruksuniversitet drev för att ersätta soja med närproducerat proteinfoder.

– Vi vill producera mjölk på närproducerat foder, på ett miljövänligt och ekonomiskt sätt. I dag är vi självförsörjande på foder. Det har både blivit ett sätt att tjäna pengar och få full kontroll på vad vi ger korna, säger Per.

Nästa generation driver vidare

Den senaste satsningen är ett stort bygge som pågår just nu — ett helt nytt stall med mjölkningsrobot. Där sporras de av nästa generation.

– Det gör vi för att vår dotter Ida och hennes sambo Johan har gått in i företaget. Det var inte självklart att det skulle bli så. Hon hade utbildat sig till livsmedelsinspektör och bodde i Örebro. Men för några år sedan samlade vi barnen för att planera hur det skulle bli med gården. Då visade det sig att Ida ville ta över. Hon har intresse både för djur, siffror och företagande, vilket krävs, säger Per.

Stordrift med familjekänsla

Gården drivs i dag av de tre i familjen Wennerholm med hjälp av runt tio anställda.

– Utan noggranna medarbetare och rutiner hade det aldrig gått. Det gäller också att hänga med i utvecklingen och omsätta det på ett sätt som fungerar i vår verksamhet, säger Camilla.

Det är en utmaning att få allt att fungera i en stor verksamhet och ibland kan Camilla sakna den lilla gården. Samtidigt har modernisering och stordrift blivit ett sätt att återknyta till det historiska bondelivet, förklarar hon.

– Våra anställda har valt att jobba kvar och på så och vis har vi blivit som en liten familj. Det påminner mig om lantbruken förr, där det inte var en ensam bonde utan alla på gården drev det tillsammans. Vår volymökning har gjort det möjligt för oss att ha medarbetare och skapa en större gemenskap. Det trivs vi med.

Matproduktion med mening

Arbetet känns också meningsfullt för att man producerar mat och gör det på en plats som passar för det, säger Per.

– Här i vår mellanbygd lämpar det sig med vallodling, lite spannmål och betande djur. Vi har goda förutsättningar för mjölkproduktion. Det är viktigt att vi blir mer självförsörjande på mat i Sverige. Det har varit uselt genom åren och inte funnits någon politisk förståelse eller vilja att satsa på lantbruk, oavsett färg på styrande partier. Men nu har det svängt och även gemene man ser att vi inte bara kan förlita oss på import. Kriget i Ukraina blev nog en ögonöppnare för många.

– Som mjölkbonde är jag stolt när jag står i kyldisken och ser alla fina produkter man kan göra av vår mjölk. Visst finns det många alternativ i dag, men kokos, havre och soja kommer inte med de naturvårdande insatser som våra djur gör. Kor och kvigor på bete har en funktion i det ekologiska systemet. Det blir en väldigt speciell flora som vi behöver. Delar av vår mark ligger dessutom i ett Natura 2000-område och där ska nötkreatur beta. Mjölkgårdens djur betyder mycket för den biologiska mångfalden, säger Camilla.

– Det är vår uppgift att producera mjölk så miljösmart som möjligt och vi ska göra vår hemläxa. Men det behöver alla andra också göra. Jag tänker på en skämtteckning som är träffande: man ser en kossa som betar och runt henne är det flyg i luften och fabriker som spyr ut föroreningar och bilar. Så pekar alla på kon och säger att hon är den skyldiga, säger Per.

Öppen gård – även digitalt

Familjen Wennerholm tycker att det är roligt att berätta om gården och mjölkproduktionen, särskilt eftersom många i dag vet ganska lite om hur mat produceras. Tidigare hade de regelbundna besök av skolklasser och nu lägger Camilla ut bilder och berättelser på gårdens Facebook-sida.

– Det kan vara kalvningar, vad vi gör under skörden och när vi släpper ut kossorna på våren. Då vill alltid några komma och titta. Jag skriver också när vi gör något som kan påverka negativt, som att sprida gödsel. Skulle det vara någon som får stora problem av det just då kan vi flytta om lite. Vi vill ha en bra relation till vår omgivning, säger hon.

Fortsätter några år till

När Camilla och Per Wennerholm ser framåt är de glada att kunna fortsätta följa gårdens utveckling. Hon har fyllt 70 år och gått ner på deltid och han 67, men några omedelbara pensionsplaner har de inte.

– Jag fortsätter gärna på deltid några år till om jag kan. Jobbet är fortfarande intressant och roligt, inte minst för att Ida är så engagerad, säger Camilla.

– Jag sa tidigare att jag skulle gå i pension vid 55, men den planen har jag reviderat. Nu är planen att trappa ner… men jag fortsätter gärna så länge det är roligt. Det känns också viktigt att lämna över till Ida och Johan på ett bra sätt. Jag tror absolut att mjölkproduktion är ett framtidsyrke och det är naturligtvis jätteroligt att de tar över, säger Per Wennerholm.