Hästen som egentligen var en ko

Det var en sådan där dag som jag önskar att fler barn fick uppleva. Stadsparken i Jönköping var fylld med elever i årskurs 4–6 som under en mässa fick möta de gröna näringarna. Tanken var enkel, låt barnen se, fråga, upptäcka och lära sig lite mer om den värld som finns bakom maten vi äter och landskapet omkring oss.

När dagen började gå mot sitt slut överhördes ett samtal mellan en lärare och en klass. Läraren frågade barnen vad som hade varit bäst under dagen. En elev räckte entusiastiskt upp handen och svaret kom snabbt och självklart:

Hästen!

Det fanns bara ett litet problem. Det hade inte funnits någon häst där.

Det barnet hade sett var en ko.

Jag har burit med mig den historien sedan dess. För visst går det att le åt den. För oss som vuxit upp nära djur och lantbruk är skillnaden mellan en häst och en ko så självklar att vi knappt kan föreställa oss att någon inte ser den. Men ju mer jag har tänkt på det, desto mindre handlar historien för mig om barnet som svarade fel.

Den handlar snarare om oss vuxna.

För hur skulle barnet kunna veta? Kanske hade det aldrig tidigare stått bredvid en levande ko. Kanske fanns det ingen lantbrukare i barnets närhet. Kanske var kontakten med djur och livsmedelsproduktion begränsad till en skärm, en skolbok eller bilderna på förpackningarna i mataffären.

Det är lätt att tänka att barn borde veta att en ko är en ko. Jag tänker att vi kanske behöver vända på frågan. Om barnen inte vet, vilka möjligheter har vi gett dem att lära sig?

Och plötsligt handlar den där hästen som egentligen var en ko om betydligt mer än namnet på ett djur.

För om man inte känner igen kon, hur självklart är då sambandet mellan kon och mjölken i kylskåpet? Och hur långt är steget därifrån till att förstå vad som faktiskt krävs för att maten ska hamna på våra bord? Marken som behövs för att odla foder, människorna som varje dag sköter djuren, maskinerna, företagen, kunskapen och alla de yrken som tillsammans får svensk livsmedelsproduktion att fungera.

Vi pratar mycket om att avståndet mellan producent och konsument har blivit större. Jag tror att vi ibland underskattar hur stort det faktiskt har blivit.

Samtidigt pratar vi inom de gröna näringarna om hur svårt det är att hitta framtidens arbetskraft. Vi behöver lantbrukare, djurskötare, maskinförare, mekaniker, servicetekniker, rådgivare och många fler. Men vi kan inte längre utgå från att nästa generation kommer från gårdar eller ens har en naturlig koppling till lantbruket.

Vi behöver hitta också barnet som trodde att kon var en häst.

Inte nödvändigtvis för att just det barnet ska bli lantbrukare, utan för att det är omöjligt att bli nyfiken på en värld man aldrig fått möta. Man kan inte välja ett yrke man inte vet finns. Och det är svårt att drömma om en framtid i en miljö man aldrig har fått se.

Därför tror jag så mycket på mötet mellan skolan och verkligheten. Bonden i skolan och andra undervisningsmaterial är fantastiska verktyg, men ibland behöver barn få känna lukten av ensilage också. De behöver få stå bredvid kon, kliva upp i traktorn, se tekniken och möta människan som arbetar där. Och framför allt behöver de få ställa sina frågor, även de frågor som vi själva kanske tycker har självklara svar.

Det låter enkelt. I skolans värld är det inte alltid det. Jag vet hur snabbt ett fantastiskt studiebesök kan falla på den ganska enkla frågan: Hur tar vi oss dit?

Därför fastnade jag för hur Eksjö kommun har tänkt kring branschbesök för högstadieelever, där möjligheten till bussresor har byggts in för att elever ska kunna komma ut och möta olika verksamheter. Det är en ganska odramatisk åtgärd. Ingen stor reform. Men ibland är det just sådana praktiska hinder som avgör om mötet faktiskt blir av.

Och ansvaret ligger förstås inte bara hos skolan eller kommunen. Vi inom de gröna näringarna behöver också öppna dörrarna. Ta emot när vi kan, komma in i klassrummen, visa våra företag och berätta om våra yrken. Inte romantisera lantbruket, ungdomarna får gärna veta att det är fantastiskt ibland och förbaskat jobbigt ibland, men låta dem upptäcka att den här världen finns.

När den här krönikan läses är valet över. Valaffischerna är på väg ner och människor runt om i landet har fått väljarnas förtroende att fatta beslut under de kommande åren. Under valrörelsen har det talats mycket om beredskap, svensk livsmedelsproduktion och behovet av att stå starkare i en osäker omvärld.

Nu börjar den svårare delen. Att gå från ord till handling.

En kommun kan förstås inte ensam lösa Sveriges livsmedelsberedskap eller öka vår självförsörjning. Men en kommun kan göra det möjligt för en skolklass att komma ut på en gård. Den kan skapa samarbeten mellan skola och näringsliv och undanröja de där praktiska hindren som annars gör att bra idéer aldrig blir verklighet.

Det kan låta långt från de stora diskussionerna om svensk självförsörjning. För mig hänger det ihop.

För självförsörjning handlar inte bara om hur många hektar åkermark vi har eller hur många djur som finns i våra ladugårdar. Det handlar om att det finns lönsamma företag som kan fortsätta producera. Det handlar om maskiner, drivmedel och insatsvaror. Men framför allt handlar det om människor. Människor som kan och vill bruka marken, sköta djuren, reparera maskinerna, utveckla företagen och producera maten.

Och de människorna sitter någonstans i våra klassrum idag.

Alla kommer naturligtvis inte att bli lantbrukare. Men alla kommer att äta. De kommer att bli konsumenter och väljare. Några blir framtidens politiker, tjänstepersoner, lärare eller journalister och kommer på olika sätt att påverka förutsättningarna för svensk livsmedelsproduktion.

Det är svårt att värna något man aldrig har fått lära känna.

Och då kommer jag tillbaka till barnet i Stadsparken. Barnet som räckte upp handen och med stor entusiasm berättade att hästen hade varit det bästa på hela dagen.

Jag tycker faktiskt att det finns något väldigt hoppfullt i den berättelsen.

Barnet visste inte att det var en ko. Men barnet hade fått möta något nytt. Något hade väckt nyfikenhet, gjort intryck och blivit dagens höjdpunkt.

Nästa gång kanske barnet vet att det är en ko. Kanske vet det också lite mer om människan som tar hand om den och sambandet mellan djuret, gården och maten hemma på köksbordet.

Och vem vet vad som händer sedan?

Kanske stannar det där. Kanske väcks ett intresse. Kanske sitter där en framtida väljare som kommer att förstå varför svensk livsmedelsproduktion behöver finnas. Eller kanske var det rent av en framtida lantbrukare som stod där i Stadsparken och för första gången mötte den värld som en dag skulle bli hens egen.

Vi pratar om stora saker som livsmedelsstrategi, kompetensförsörjning, självförsörjning och beredskap. Men ibland tror jag att vi behöver komma ihåg att stora saker kan börja väldigt smått.

Som med ett barn som får möta en ko.

Även om barnet just den dagen fortfarande tror att det är en häst.

Ida Rantonen, ledamot i regionstyrelsen för LRF Jönköping