Nils håller guldtraditionen vid liv

Nils pratar engagerat om allt från låg antibiotikaanvändning till mjölkproduktionens betydelse för landsbygden. Samtidigt tvekar han inte att lyfta baksidorna. Regelbördan har vuxit sig tung, med hundratals regler och myndighetskontakter att hålla reda på. I stället för dagens pappersflöde skulle han gärna se särskilda team som åker runt och gör samlade kontroller på plats.

– Vi vill göra rätt, men det måste gå att lägga mer tid i ladugården än vid skrivbordet, konstaterar han.

En tradition av kvalitet

Att han nu får åka till slottet och ta emot en Guldmedalj ur kung Carl XVI Gustavs hand kom som en överraskning för Nils.

– Det är inte det lättaste att lyckas med högsta kvalitet så jag känner mig stolt. Även min far fick Guldmedaljen för ett trettiotal år sedan, så kvalitetsmedvetandet har nog funnits med från start, säger Nils Halvarsson.

Gården i Gåije byggdes av hans farfar, som bröt åkrar för hand och var mjölkbonde under helt andra omständigheter. I dag står här en lösdriftsladugård med 70 kor som mjölkas med robot. Men redan i den gamla ladugården intresserade sig Nils Halvarsson för korna.

– Jag var med regelbundet från 12-årsåldern och även tidigare följde jag gärna med till ladugården. När jag var 16 år började jag jobba hemma med min far. Då hade vi 36 kor. Lite senare kom även min bror Erik med i företaget, berättar han.

Noggrannhet i varje led

I dag sköter de båda bröderna gården med hjälp av en anställd. Alla tre behöver vara noga med allt om mjölken ska bli av högsta kvalitet, förklarar Nils Halvarsson. Det gäller djurens skötsel och foder, miljön i ladugården och all utrustning.

– De moderna robotsystemen hjälper oss att övervaka på ett annat sätt, men även tidigare hade vi friska kor som mjölkade bra. Och även med robot behöver man ha djuröga och känsla för korna. Det har man när man är så pass mycket med dem som vi. Men man ska också komma ihåg att mjölkkorna bara är hälften av djuren. Allt börjar med hur man sköter kalvarna. De ska också ha det torrt och rent och vi ger dem i princip alltid helmjölk. Vi tycker att de växer bättre då och blir blankare och finare i pälsen.

Tidiga satsningar

Roboten satte de in 2007 och lösdriftsladugården byggde de 1993. Det var förhållandevis tidigt att gå från uppbundna kor, men det fanns några gårdar att inspireras av, berättar Nils Halvarsson.

– Vi åkte runt halva landet på en studieturné som Lantbruksenheten ordnade. Vi insåg att korna skulle må bättre av att kunna röra sig fritt och ha mer plats i ladugården. Det blev ett bra bygge. Roboten installerade vi då det började bli svårt att få bra personal som mjölkade. Det blev ett naturligt steg att automatisera. Då passade vi även på att bygga ut ladugården, egentligen inte för fler kor utan för att de skulle få det ännu rymligare.

På frågan om vad han är stoltast över under åren, blir svaret en fiffig lösning som egentligen inte var så komplicerad.

– Det roligaste är nog spånsängarna vi byggde till kalvarna 1993. Det var en ganska enkel grej, men det fanns ingen ritning eller facit. Vi gjorde som vi trodde skulle bli bra och det blev det. Där trivs de verkligen.

"Allmänheten uppskattar oss mer idag"

Att arbeta med djur är alltid intressant och det känns också viktigt eftersom det handlar om att producera livsmedel, säger Nils Halvarsson. Han tycker att tongångarna ändrats med åren.

– Visst känns det som att allmänheten uppskattar bönder mer i dag, det börjar bli brist på oss. Fler förstår nog att det är en säkerhetsfråga att producera mat i landet. Det är ju också vansinne att importera och transportera mat långa vägar som vi kan ha på nära håll. Vi borde även försöka transportera ännu mindre inom Sverige, säger han.

En annan fördel med de svenska gårdarna är att arbetet med djuromsorg kommit långt. Dessutom är antibiotikaanvändningen bland den lägsta i världen, påpekar han.

– Det är en jätteviktig fråga för det vore en stor olycka om antibiotikaresistensen ökade. Allt pekar på att det är rätt att vara så restriktiva som vi är i Sverige. Det är något att väga in när man talar om svenska livsmedel, säger Nils Halvarsson.

Gårdens betydelse för bygden

Just mjölkgårdarna betyder också mycket för landsbygden, eftersom de ger jobb i så många led. Nya siffror visar att varje mjölkbonde ger ytterligare nio jobb i snitt, när man räknar med mejeri, semin, veterinärer, rådgivare, foderbransch, maskintillverkare, reparatörer och liknande.

– Det rör sig alltid folk kring en mjölkgård och jag tänker att det skulle bli väldigt tomt här annars. Nu är vi två kollegor som har gårdar här på en halvö ut i Storsjön. Det ger liv och rörelse på bygden.

Men ett arbete gårdarna ger som gärna kunde bli bättre, är all den byråkratiska hanteringen, konstaterar Nils Halvarsson. I finns det närmare 900 regler att följa för en svensk mjölkbonde.

– Det är inte ett problem att kraven på oss är höga, men administrationen kring allt är tungrodd i dag. I stället för att vi ska sitta och fylla i mängder av dokument skulle man kunna ha ett specialteam som åkte runt och tittade på gårdarna. Det skulle underlätta i perioder när det är tufft att hinna med. Jag vill ju lägga min energi på djuren och mjölken.

Framtiden för gården

När han tittar ut över gårdens marker och upp mot Oviksfjällen känner han en stolthet över det som skapas här. Både maten och naturvärdena.

– Jag tänker på helheten. Hur korna och kvigorna betar och håller öppet. Det blir vackert men det handlar också om en biologisk mångfald som är svår att mäta. Och häruppe, där vi inte kan odla spannmål på samma vis som i andra delar av landet, här kan korna äta gräs och omvandla det till ett näringsrikt livsmedel till oss. Det är rätt fantastiskt.

Nils Halvarsson är 60 i dag och planen i dag är att gå i pension någon gång kring 65.

– Det beror på hur allt går och hur kroppen känns. Vi får se vad som händer med gården sedan. Både jag och min bror har barn och kanske vill någon ta över så småningom. Det är inte säkert att det blir mjölkdrift, men någon typ av verksamhet hade känts bra. Det hade varit roligt om gården fick en fortsättning.