Oavsett vad vi producerar måste ekonomin gå ihop

Jag uppskattar det intresse som min debattartikel har väckt. Det är en viktig diskussion som vi behöver ha. Men jag tycker att vi måste börja i rätt ände. Min artikel handlade om hur stigande kostnader och politiska beslut riskerar att försämra förutsättningarna för svensk livsmedelsproduktion. Denna problematik försvinner inte bara genom att vi väljer att odla andra grödor.

Potatis, spannmål, baljväxter och grönsaker växer inte av sig själva. Även den produktionen kräver diesel, maskiner, gödsel, utsäde, energi och arbetskraft. Det är precis de kostnader som jag försöker lyfta fram. Oavsett vad vi producerar måste någon kunna få ekonomin att gå ihop.

Du skriver att odling av foder i stället för mat direkt till människor innebär resursförluster. I vissa produktionssystem finns det absolut en sådan diskussion att föra. Men verkligheten är mer komplicerad än så.

Vi har i Gävleborg stora arealer av jordbruksmark som lämpar sig betydligt bättre för vallodling och bete än för t.ex. grönsaker och baljväxter. Våra nötkreatur kan omvandla gräs, som vi människor inte kan äta, till livsmedel. Samtidigt håller de landskapet öppet och bidrar till biologisk mångfald.

Djurhållningen och växtodlingen kompletterar dessutom varandra. Vallen är viktig för markens bördighet och stallgödseln återför värdefull växtnäring till åkrarna. På så vis slipper vi köpa ännu mer konstgödsel som produceras i ett annat land där vi inte kan påverka hur den framställs.

Jag har ingenting emot att vi producerar mer växtbaserad mat i Sverige. Tvärtom! Det är positivt om vi kan öka vår produktion av vegetabilier. Men vi behöver inte ställa den produktionen mot vår animalieproduktion.

För mig handlar vår livsmedelsberedskap om att måste vi ta tillvara de förutsättningar som vi faktiskt har i olika delar av landet. Vi behöver både växtodling och djurhållning och framför allt behöver vi lantbrukare som har möjlighet att fortsätta producera.

Vi kan naturligtvis diskutera vad vi ska äta i framtiden. Men oavsett vilken mat vi väljer måste den produceras någonstans.

Och då är vi tillbaka till ekonomin. Om kostnaderna fortsätter att öka samtidigt som lönsamheten försämras, kommer det att bli svårare att producera svensk mat. Det gäller både animaliska och vegetabiliska livsmedel.

En stark svensk livsmedelsberedskap bygger inte på att vi ställer olika produktionsinriktningar mot varandra, utan på att vi ger dem förutsättningar att utvecklas.

Johan Persson, ordförande i LRF Gävleborg