Stallgödsel: måste vi välja mellan stelbenta regler och mer krångel?

Vid LRF Hallands regionstämma 2026 behandlades en motion om att uppdatera regelverket kring fosfortillförsel via stallgödsel. Det ledde till en skrivelse till LRF:s förbundsstyrelse med budskapet att ett moderniserat och kunskapsbaserat fosforregelverk ska prioriteras i LRF:s nationella påverkansarbete.

Arbetet med frågan är påbörjat och det återstår att se vad det mynnar ut i. Under tiden är det värt att fundera över vad ett annat regelverk skulle innebära för oss lantbrukare. Men först en titt på de där 22 kilona.

För den oinvigde låter ett tak på 22 kilo fosfor från stallgödsel per hektar och år som en miljömässigt sund, exakt och teknisk specifikation. Kanske en siffra hämtad ur ett laboratorium eller en kemibok. Men för oss lantbrukare är det snarare en årlig matematisk gymnastikövning, regisserad av Jordbruksverket.

När gårdens eget guld inte får räcka till

Stallgödsel är gårdens eget guld. Den ingår i ett kretslopp i sin renaste form: foder blir till djur och gödsel, gödsel blir till nytt foder. Men i takt med att miljöregleringarna stramas åt har gödseln också blivit ett logistiskt pussel. Att gödsla efter kvävebehov var gårdagens melodi. Idag är det fosforn, det där livsviktiga men miljömässigt känsliga grundämnet, som sätter det absoluta taket.

Det ironiska är att schablonregeln slår blint också mot gårdar med höga skördar. När skördetröskan rullar eller när vagnarna fylls med foder från maxad slåttervall, då plockas det bort näring. Mycket näring. Ju högre skörd, desto mer fosfor lämnar fältet. På en gård där skördenivåerna pressas mot sina biologiska toppar räcker de där 22 kilona helt enkelt inte till för att hålla marken i balans.  

När taket för stallgödseln nås tvingas lantbrukaren som vill bibehålla markens bördighet att täcka upp underskottet med mineralgödsel. Att behöva köpa in säckad fosfor samtidigt som den egna gödselbrunnen är full, bara för att lagboken har dragit ett streck i sanden, är en ironi som är svår att svälja. Visst ger den femåriga utjämningen en viss flexibilitet, men den löser inte det långsiktiga underskottet på de mest produktiva jordarna.

Mer exakthet har också ett pris

Det är lätt att i frustration kräva mer exakthet av myndigheterna. Men frågan är om vi verkligen vill ha den medicin vi ber om. Vad är egentligen alternativet till en schablon?

Ett alternativ är ett system byggt på obligatoriska, löpande gödselanalyser och detaljerade, fältvisa näringsbalanser. Det låter akademiskt vackert, men för den som faktiskt ska driva företaget riskerar det att bli en administrativ regelbörda som tar knäcken på den sista arbetsglädjen. Att balansera fosforn på grammet skulle innebära timmar av extra pappersarbete, fler analyser och en digital infrastruktur som får SAM-ansökan att framstå som en barnlek. Plötsligt riskerar vi att lägga mer tid på att flytta siffror i ett kalkylprogram än på att vårda grödorna, allt medan länsstyrelsens kontrollmanual växer och risken för felavdrag på grund av en missad decimal blir ett ständigt spöke.

Därför landar jag i en obekväm slutsats. De stela 22 kilona är orättvisa, agronomiskt klumpiga och begränsande. Men de är också förutsägbara. Det är ett enkelt system i en annars överreglerad tillvaro. Men måste det egentligen vara ett val mellan pest och kolera: mellan att köpa in fosfor när gödselbrunnen är full och att fastna i en kvävande byråkrati? Kanske finns det en gyllene medelväg som kan rädda både kretsloppet och bondens nattsömn.

Låt bonden välja väg

Tänk om systemet kunde erbjuda en tvådelad lösning, där lantbrukaren själv får välja om den ökade flexibiliteten är värd det extra arbetet. Låt 22-kilosregeln ligga kvar som en trygg, enkel schablon för den som vill slippa extra pappersarbete och vars skördenivå harmoniserar med taket. Men öppna samtidigt en frivillig gräddfil för dem med hög avkastning. 

Om du som lantbrukare kan dokumentera höga skördenivåer, låta analysera gödseln regelbundet och upprätta en godkänd växtnäringsbalans, då borde taket lyftas. Om grödan till exempel faktiskt bär bort 35 kilo fosfor per hektar och år från fältet och du kan verifiera det, borde du också få lägga tillbaka motsvarande mängd fosfor från dina egna djur. Det vore ett system som belönar skicklighet och faktisk resurseffektivitet, i stället för att straffa den. Då blir gödselanalyser inte en påtvingad regelbörda, utan ett frivilligt verktyg för utveckling.

Tills en sådan medelväg blir verklighet får vi dock fortsätta att harva på i schablonens spår. Vi sprider våra 22 kilon, fyller i våra blanketter och drömmer om en framtid där regler är lika flexibla och levande som jorden vi brukar.

Krister Stenberg
ledamot i LRF Halland