Skriv under för en haverikommission

EU:s fågeldirektiv antogs 1979 och blev en viktig grund för skyddet av fåglar i hela unionen. När Sverige gick med i EU 1995 började direktivet också gälla här, och sannolikt gjordes den första svenska översättningen i samband med medlemskapet. 

År 2007 infördes artskyddsförordningen i Sverige. Den hade som syfte att genomföra både fågeldirektivet och livsmiljödirektivet i svensk lag. I sin första version slog förordningen fast att det var förbjudet att skada fåglars fortplantningsområden och viloplatser. 

År 2009 ersattes det ursprungliga fågeldirektivet av en ny version. Den samlade tidigare ändringar och gjorde regelverket mer överskådligt, men de centrala bestämmelserna om generella förbud kring fåglar, alltså de regler som regleras i artskyddsförordningen, förblev oförändrade. 

År 2010 konstaterade EU-kommissionen i sin Biodiversity implementation report att medlemsländerna, däribland Sverige, hade brister i genomförandet av direktiven. LRF varnade för att direktiven riskerade att överimplementeras och hota brukanderätten. 

Två år senare, 2012, publicerade Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket en vägledning om artskyddet. 

LRF uttryckte stark oro för att små skogsägare kunde få sina avverkningar stoppade utan att det fanns tydliga regler om ersättning. Trots detta tillämpades artskyddsförordningen ännu inte på ett sätt som i praktiken hindrade skogsbruk eller annan pågående markanvändning. 

Under 2014–2015 kommer första mer långtgående förbuden som direkt berörde skogsbruket. Myndigheterna tar fram en lista över fågelarter som kräver särskild hänsyn i skogsbruket. Samtidigt intensifierar LRF sitt arbete, både genom att driva på för lagändringar och genom att väcka opinion kring artskyddet. LRF driver också ett principmål där skogsägaren Henric Skane i Värmland hindras från att bruka sin skog på grund av förekomsten av bombmurkla. 

År 2016 presenterade Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen gemensamma riktlinjer för hur artskyddet skulle tillämpas i skogen. För LRF blev det snabbt tydligt vad detta kunde innebära. Riktlinjerna saknade ordentliga konsekvensanalyser och riskerade att slå direkt mot familjeskogsägarnas vardag. Osäkerheten växte, samtidigt som ingen kompensation fanns på plats. LRF var tydliga med att artskyddet måste bygga på en rättvis balans mellan naturvård och äganderätt och krävde att regeringen tog ett helhetsgrepp om förordningen. 

När de första konkreta fallen kom blev problemen ännu mer påtagliga. I Hälsingland riskerade lavskrikan att helt stoppa avverkningar. LRF valde då att stå vid markägarnas sida i domstol och argumenterade för att Sverige gick längre än vad EU:s regler egentligen krävde. 

Samma år kom ett genombrott. Tillsammans med markägaren Henric Skane vann LRF ett avgörande principmål genom den så kallade bombmurkledomen (MÖD 2016:1). Domen slog fast att markägare har rätt till dispens från nationella fridlysningsbestämmelser om den pågående markanvändningen annars avsevärt försvåras. Det var en viktig seger för hela familjeskogsbruket. 

Men trots detta fortsatte myndigheterna att hålla fast vid sina riktlinjer. Resultatet blev motstridiga signaler och en djup osäkerhet för tusentals skogsägare. LRF framhöll gång på gång att artskyddet tillämpades på ett sätt som gick långt utöver EU:s krav och inte respekterade den grundläggande äganderätten.  

Våren 2018 slog Mark- och miljööverdomstolen fast i de så kallade lavskrikemålen att Skogsstyrelsen kunde fatta beslut i artskyddsärenden kopplade till avverkningar. LRF lyfte återigen fram konsekvenserna för brukandet. 

Samtidigt fortsatte lavskrikemålen att rulla i domstolarna. I augusti 2019 fick en markägare klartecken till avverkning i ett uppmärksammat fall i Mark- och miljödomstolen, men beslutet överklagades. Processerna visade tydligt bristerna i systemet och behovet av rättssäkerhet, proportionalitet och ersättning alltid behöver säkerställas när artskydd hindrar brukandet. 

Under 2020 presenterade LRF Skogsägarna rapporten Levande skogar – skogliga miljömål för en hållbar framtid, för att visa vikten av att kombinera artskydd med ett aktivt och hållbart skogsbruk. Parallellt pågick flera processer i domstol som bidrog till att praxis kring ersättningsfrågor började ta form. 

Även om många av de avgörande domarna kom senare, blev det tydligt att LRF:s linje låg fast: om artskyddet i praktiken stoppar pågående markanvändning måste det följas av formellt skydd och ersättning till markägaren. 

Mark- och miljööverdomstolen har nu slagit fast det som LRF länge påpekat. Skogsägare som hindras från att bruka sin skog på grund av artskyddet har rätt till ersättning. 

I de aktuella fallen fick markägare avslag på sina ansökningar om avverkning eftersom det fanns skyddade arter på deras marker, bland annat tjäder och knärot. Myndigheterna stoppade avverkningarna men ville samtidigt inte ersätta ägarna för de stora ekonomiska förluster som uppstod. 

Allt fler skogsägare förbjuds att avverka på grund av fynd av knärot, och miljöorganisationer överklagar i växande grad Skogsstyrelsens beslut när avverkningar tillåts trots förekomst av knärot. 

Efter flera domstolsavgöranden slog Skogsstyrelsen i mars 2022 fast att förbudet mot att skada fortplantningsområden och viloplatser gäller alla fågelarter. I praktiken skulle det göra stora delar av skogsbruket omöjligt. Behovet av att ändra artskyddsförordningen och undvika överimplementering blev därmed akut, och LRF intensifierade sitt arbete för förändringar. 

Samma år beslutade regeringen om ändringar i artskyddsförordningen (SFS 2022:928), som trädde i kraft den 1 oktober 2022. Syftet var att anpassa reglerna för fåglar till vad fågeldirektivet faktiskt anger. Ändå kvarstod ett generellt förbud mot skador på livsmiljöer för vissa arter. Det var också här som den felaktiga översättningen av fågeldirektivet skrevs in, något som bidragit till den stora osäkerheten kring tillämpningen. 
 
Att lagtexter och översättningar håller högsta kvalitet är en grundförutsättning för rättssäkerheten, och det kan tyckas anmärkningsvärt att ingen upptäckte den felaktiga översättningen. Men jurister, organisationer och myndigheter måste kunna lita på att det som står i lagen verkligen är korrekt.  

Den felaktiga översättningen är dessvärre bara en del av problemet. I en debattartikel i Altinget skriver Paul Christensson, ordförande för LRF Skogsägarna, att staten måste ta ett större ansvar. Det gäller både för inventeringar av arter och för ersättning när markägares brukanderätt begränsas. 

Den återkommande slutsatsen är tydlig. Artskyddsförordningen behöver reformeras i grunden. Reglerna måste ge ett effektivt skydd för hotade arter, men samtidigt vara rättssäkra och rimliga för landets skogsägare. 

Högsta domstolen slår fast att inskränkningar enligt artskyddsförordningen normalt inte ger rätt till ersättning. Samtidigt konstaterar domstolen att det i det enskilda fallet kan bli fråga om kompensation, om intrånget i äganderätten är särskilt omfattande. 

I det aktuella målet fick markägaren till slut ersättning, just eftersom förbudet mot avverkning innebar en orimligt stor belastning. 

Domen visar tydligt på den osäkerhet som artskyddsförordningen skapar för landets skogsägare. Regelverket är otydligt, rättsosäkert och lämnar stort utrymme för myndigheterna att fatta beslut som får mycket stora konsekvenser för den enskilda markägaren. 

LRF menar att det inte är rimligt att ägare till skog ska riskera att stå utan ersättning när deras brukanderätt inskränks så kraftigt. Staten måste ta ansvar när artskyddet används på ett sätt som i praktiken gör skogen värdelös för den enskilde. 

LRF upprepar därför sitt krav, att skyndsamt reformera artskyddsförordningen, och säkerställa rätt till ersättning så att markägare kan känna trygghet och rättssäkerhet i sitt brukande. 

Högsta domstolen slår fast att inskränkningar enligt artskyddsförordningen normalt inte ger rätt till ersättning. Samtidigt konstaterar domstolen att det i det enskilda fallet kan bli fråga om kompensation, om intrånget i äganderätten är särskilt omfattande.  

I det aktuella målet fick markägaren till slut ersättning, just eftersom förbudet mot avverkning innebar en orimligt stor belastning.  

Domen visar tydligt på den osäkerhet som artskyddsförordningen skapar för landets skogsägare. Regelverket är otydligt, rättsosäkert och lämnar stort utrymme för myndigheterna att fatta beslut som får mycket stora konsekvenser för den enskilda markägaren.  

LRF menar att det inte är rimligt att ägare till skog ska riskera att stå utan ersättning när deras brukanderätt inskränks så kraftigt. Staten måste ta ansvar när artskyddet används på ett sätt som i praktiken gör skogen värdelös för den enskilde.  

LRF upprepar därför sitt krav, att regeringen behöver skyndsamt reformera artskyddsförordningen så att markägare kan känna trygghet och rättssäkerhet i sitt brukande.  

LRF presenterar en rapporten Artskyddet och skogen där problemen och konsekvenserna beskrivs samtidigt som förslag till lösningar presenteras, 

Regeringen tillsätter en ny artskyddsutredning men två centrala frågor lämnas fortfarande obesvarade. Det handlar om ersättning till markägare och varför reglerna för fåglar i Sverige är strängare än vad EU kräver. 

LRF pekar på att dagens regelverk skapar stor osäkerhet. Skogsägare tvingas avstå från brukande utan att få ersättning och systemet riskerar i längden att bli kontraproduktivt både för rättssäkerheten och för naturvården. 

LRF:s krav är tydliga. Staten måste alltid förhandla om ersättning direkt med den enskilda markägaren och införa flexibla lösningar som både värnar arter och skapar förutsägbarhet i skogsbruket. 

Som en del i detta arbete stöttar LRF familjen Hyttsten med juridiskt ombud i ett principiellt viktigt fall där deras avverkning stoppats på grund av spår av tretåig hackspett. 

Skogsutredningen, där LRF medverkar genom en expert, har redan uppmärksammat översättningsfelet och föreslår förändringar som ska förhindra att generella förbud för fåglar helt stoppar skogsbruk. 

Samtidigt fortsätter processen i domstol för familjen Hyttsten. Deras ombud pekar på att den svenska lagstiftningen i grunden vilar på en felaktig översättning av EU:s fågeldirektiv. 

Situationen är ohållbar. Runt tusen familjeskogsägare har påverkats av liknande beslut och fått sina brukanderätter inskränkta utan tydlig rättslig grund. LRF kräver därför en haverikommission som kan gå till botten med hur artskyddet tillämpas, varför översättningsfelet fått så långtgående konsekvenser och hur staten ska ta ansvar för de drabbade.