Artskydd
Ska fler skogsägare vilja göra mer för den biologiska mångfalden måste samhället uppmuntra naturhänsyn istället för att göra det till en ekonomisk risk.
Innehåll
Till sidomenynArtskyddet riskerar att motverka sitt eget syfte
Artskyddet ska värna den biologiska mångfalden, men dagens tillämpning riskerar att få motsatt effekt. Skogsägare som under generationer har vårdat sin skog och bidragit till höga naturvärden kan få sin möjlighet att avverka begränsad, utan att ha en självklar rätt till ersättning. Det skapar en orimlig situation där den som tar ansvar för naturen också riskerar att drabbas ekonomiskt.
Artskyddsförordningen bygger både på EU-lagstiftning och svenska regler om fridlysta arter. Den svenska fridlysningen var ursprungligen till för att skydda sällsynta växter från att plockas och samlas in. I dag kan reglerna även få långtgående konsekvenser för jord- och skogsbruket.
Problemet är inte att arter skyddas, utan att enskilda markägare kan tvingas bära en oproportionerligt stor del av kostnaden för samhällets naturvårdsambitioner. I förlängningen riskerar det att minska viljan att frivilligt bevara och utveckla naturvärden. Åtta av tio skogsägare uppger att de kan tänka sig att göra mer för den biologiska mångfalden om de kan vara säkra på att inte förlora rätten att bruka sin skog utan ersättning.
Ett artskydd som gör det ekonomiskt riskabelt att skapa höga naturvärden behöver förändras. Reglerna måste bli mer rättssäkra och förutsägbara, med en tydlig rätt till ersättning när staten begränsar möjligheten att bruka skogen. Att värna biologisk mångfald och respektera äganderätten måste gå hand i hand.
Skogsbruk kräver långsiktiga spelregler
Få näringar har lika långa tidsperspektiv som skogsbruket. Den som planterar skog i dag gör det ofta med nästa eller nästnästa generation i åtanke. De naturvärden som finns i dagens skogar är därför också ett resultat av hur markägare har brukat och tagit hand om skogen under lång tid.
Problemet uppstår när förekomsten av en skyddad art leder till att brukandet begränsas och skogsägaren riskerar att förlora stora ekonomiska värden. Den som genom sitt brukande har skapat goda livsmiljöer för arter ska inte behöva se detta förvandlas till en ekonomisk risk.
Skogsägarnas ansvar för naturvärden börjar heller inte när en myndighet ingriper. Ungefär 5 procent av skogsmarken undantas från brukande genom frivilliga avsättningar. Därutöver lämnas mark och träd vid avverkning genom generell hänsyn till exempelvis arter och viktiga biotoper. Sammantaget motsvarar den generella hänsynen ungefär 10 procent. Detta görs utan ersättning från staten.
Staten begränsar brukandet men ersättningen uteblir
Inför en avverkning kan skogsägaren behöva ta fram underlag om vilka arter som finns i området och hur de kan påverkas. För en enskild skogsägare kan det innebära omfattande administration och kostnader för exempelvis inventeringar och experter.
Om en avverkning sedan stoppas på grund av artskyddet betalas ersättning inte automatiskt ut. Markägaren kan behöva driva frågan vidare genom flera instanser och i vissa fall gå till domstol för att få sin rätt till ersättning prövad.
Det är inte rimligt att en enskild markägare ska bära en oproportionerligt stor ekonomisk börda när staten begränsar brukandet för att tillgodose ett allmänt naturvårdsintresse.
LRF:s förslag på lösningar
Nationell fridlysning syftar i stor utsträckning till att undvika att vissa blommor plockas. Många av dessa arter, exempelvis flera orkidéer, är relativt vanliga. Att avstå från att plocka en blomma medför ingen samhällskostnad, men det kan sätta käppar i hjulet för tusentals skogsägare genom att hindra skogsbruket. Regeringen har nu föreslagit att endast fridlysta arter som är starkt hotade eller akut utrotningshotade ska kunna påverka skogsbruk, vilket LRF välkomnar. Naturvårdsverket ansvarar för att definiera vilka arter som bör omfattas.
Artskyddet har lett till att myndigheterna nu kräver att skogsägare genomför omfattande inventeringar för att styrka sin rätt att nyttja sin mark. Detta sker trots att den pågående markanvändningen skyddas av grundlagen. I praktiken innebär detta ofta att skogsägarna själva måste ta fram dokumentation för de begränsningar de kommer att utsättas för. Ibland är kraven på utredning så omfattande att det gör småskaligt skogsbruk ekonomiskt ohållbart. Skogsutredningen föreslår att det ska finnas ett kostnadstak för utredningsinsatser som skogsägaren kan åläggas att göra, vilket LRF stöttar. Det är i dagsläget osäkert om detta kommer att genomföras och LRF ser behov av ytterligare insatser för att minska skogsägarens bevisbörda och utredningsansvar.
För att undvika att betala ersättningar utan att säkra framtida anspråk kan staten i många fall behöva införa ett formellt skydd. Tyvärr är dagens skyddsformer inte optimala för artskyddet. Det är viktigt att skyddet kan kombineras med markanvändning och vara tidsbegränsat, eftersom arter kan röra sig oberoende av markanvändningen. Detta skulle maximera samhällsekonomisk nytta.
Idag kan små miljöföreningar överklaga avverkningar utan något kostnadsansvar, med hänvisning till Århuskonventionen. Skogsägare tvingas på egen bekostnad försvara sin rätt att bruka skogen. För den överklagande föreningen innebär det inga risker, man kan utan eget ansvar lägga över kostnaderna för domstolsprocesser på staten och skogsägaren. Detta bör begränsas.
Juridisk vägledning
Är du medlem i LRF och istället önskar juridisk vägledning kopplat till artskydd? Välkommen att kontakta oss.