1) Anonymitetsskydd vid anmälningar, Ockelbo lokalavdelning

2) Bequerel på Vildsvin, Österfärnebo lokalavdelning

3) Bärplockarläger, Söderhamn lokalavdelning

4) Demokrati bör gälla i rovdjursförvaltningen, Bollnäs-Rengsjö lokalavdelning  

5) Demokrati bör gälla i rovdjursförvaltningen, Arbrå-Undersvik lokalavdelning

6) Demokrati bör gälla i rovdjursförvaltningen, Hanebo-Segertsa lokalavdelning

7) Demokrati bör gälla i rovdjursförvaltningen, Ockelbo lokalavdelning

8) Finansiering av postutskick, Söderhamn lokalavdelning  

9) Från Sverige märkning, Ockelbo lokalavdelning

10) Kriterier för att bevilja skyddsjakt, Ockelbo lokalavdelning  

11) Säkerställande av kompetens vid tillsyn, Ockelbo lokalavdelning

 

1)”Anonymitetsskydd vid anmälningar.”

På endast ett fåtal år så har organisationer som är starkt emot all djuruppfödning och produktion av animaliska produkter ökat sina aktiviteter radikalt.

Många av våra kollegor upptäcker att obehöriga gjort intrång i deras stallar. Nu arbetas det för att höja straffsatser och resurser för att komma till rätta med dessa terroristaktioner. Men från flera håll hörs även att de anonyma anmälningarna till länsstyrelsens djurskyddsenhet ökar, och det finns starka misstankar att det är ett nytt grepp från delar av den s.k. djurrättsrörelsen för att ofreda djuruppfödare, betydligt mer sofistikerat och behagligt än att ställa sig öga mot öga med djurägaren! Jag ser endast en möjlighet att dämpa detta ofog, och det är att en anmälare måste identifiera sig inför myndigheten. Är då anmälan obefogad skall anmälaren få ta kostnaden för myndighetens utryckning. Givetvis skall den berörda djurägaren eller allmänheten i övrigt inte få reda på anmälarens identitet, den skall sekretessbeläggas inom myndigheten. På köpet så försvinner sannolikt ett hemligt vapen vid grannkonflikter och annan osämja som ligger och gror på många håll, samt att en seriös anmälare kan få möjlighet av en återrapportering från myndigheten.

Vi föreslår därför att: LRF driver frågan om en lagändring i motionens riktning med att den hela anonyma anmälningsmöjligheten tas bort och ersätts med anonymitetsskydd endast ut mot allmänheten.

 

2) ”Bequerel på vildsvin.” 

Bakgrund: 

Vildsvins stammen är under stark tillväxt i Gävleborgs län, och då framförallt i de södra delarna av länet. Milda vintrar gör så att många och stora kullar bildas, med stor överlevnad. Detta gör att spridningen går snabbt. Redan idag är skadorna på växande gröda oacceptabla. Vallar, nysådd spannmål och ärtor uppbökade, mjölkmogen spannmål uppäten och nerlegad. Det är skador som bara kommer att eskalera om inte krafttag görs. Det jagas en hel del och avskjutningen ökar. Men avskjutningen måste stimuleras. Ett stort problem idag är att det visat sig är de höga värden av radioaktivitet som vildsvinen visat sig ha, i de områden som drabbats av nedfall från Tjernobyl 1986. Vildsvinen har varierande spännvidd från några hundra bequerel opp emot 35 000 bequerel, med ett medel 5000–7000. Gränsvärdet för egen konsumtion, till avsalu eller att ge bort är 1500 bequerel. Därför måste det till provtagning varje djur. Till en kostnad 325–450 kr beroende på vem som gör det.  Sedan tillkommer trikinprov till en kostnad av 110–130 kr prov.  Sedan tillkommer vad man skall göra med dessa ev. oätbara djur. Biogas, destruktion mm. Förslagen finns men ingen lösning. Bara låta dem ligga i skogen är godtagbar lösning. 

Argumentation:

Denna sammantagna kostnad och bekymret med inte veta vad man skall göra med djur som inte kan konsumeras. Detta gör att många tvekar att jaga vildsvin. Det är heller ingen hållbar lösning. 

Avslutning och yrkanden: 

att: Länsförbundet arbetar aktivt mot kommuner, Länsstyrelse och förbundsstyrelse mot riksdag för att få till en kostnadsfri bequerelprovtagning. Att arbeta mot en lämplig lösning av hanteringen av kroppar som inte går att human konsumera.

Kommentarer: 

Motion skriven enligt uppdrag från Österfärnebo lokalavdelning. 

 

3) ”Mer möjligheter för polisen att avhysa människor från s.k. bärplockarläger.” 

Våra skogar är både privatägda och s.k. bolagsskog. Våra skogar är dessutom trevliga att plocka både bär och svamp i om höstarna. 

Men de senaste åren har vi sett att allt färre lokalboeden plockar och säljer. Övervägande delen plockas numera av utländska bärplockare. Flera lokala företag har startats som engagerar thailändare som då mest troligt är anställda av dessa företag. Dessa företag orsakar sällan problem i våra skogar. Men förutom dem så förekommer det varje år andra grupper av människor som slår läger i våra skogar, (oftast på samma återkommande platser) för att plocka och sälja. Skillnaden här är att följderna av deras vistelse orsakar oro och ilska hos boende och markägare.  
Man skräpar ned och lämnar platsen med slängt skräp och även skrotbilar. 

Senast 2020 kostade städningen för kommunen ca 500 000 enl. uppgifter i lokaltidningen. 

LRF har tidigare försökt påverka staten att utöka befogenheterna för polis att avhysa eller omhänderta dessa människor m.a.o. nedskräpning. De lagliga åtgärder som står till buds är endaste avhysning med polishjälp för markägaren får stå för kostanden som kan uppgår till 3000 kronor för en grupp individer. Förutsättningen är dock att dessa kan identifieras. 

 

LRF Söderhamn yrkar:

att: staten skall ger polisen bättre möjligheter att avhysa bärplockare från oönskade boplatser som upprättats utan markägarens samtycke, eller där nedskräpning förekommer. 

att: markägaren skall ges rätt att begränsa tillträdet till dessa platser. 

att: LRF centralt tydliggör för berörda myndigheter om den osäkra situation som markägaren hamnar i och den olägenhet som uppstår för boende. 

att: motionen skickas till LRF riksstämma för antagande  

Antagen på avdelningsstämman LRF Söderhamn 

 

4)Demokrati bör gälla i rovdjursförvaltningen.”

År 2013 tog Sveriges riksdag beslutet ”Nya mål för rovdjurspolitiken” (MJU7). Beslutet bygger på regeringens proposition ”En hållbar rovdjurspolitik”, 2012/13:191 som riksdagen accepterade i sin helhet. 

Fyra övergripande mål i angavs för vargförvaltningen 2014–2019: 

1.Uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus. 

2.Minskade skador.

3.Ökat förtroende för förvaltningen. 

4.Ingen illegal jakt efter varg.

Av dessa mål har efter sju år bara det första uppnåtts, siffran för antal vargar i landet, beskriven som gynnsam bevarandestatus. 

Målet för rovdjurspolitiken beskrivs av riksdagen som följer: Det övergripande och långsiktiga målet ska vara att varg, björn, järv, lodjur och kungsörn i Sverige ska uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Detta samtidigt som det inte blir påtagligt svårare att hålla tamdjur och hänsyn tas till de människor som lever och verkar i rovdjurstäta områden.” 

Ordet ”samtidigt” är viktigt i beslutet. Det betyder att gynnsam bevarandestatus ska uppnås samtidigt som tamdjurshållning inte försvåras påtagligt och hänsyn tas till allmänheten. Detta har hittills inte skett. Istället har gynnsam bevarandestatus uppnåtts på bekostnad av tamdjurshållning och allmänhetens livskvalitet i särskilt vargtäta bygder.  

Produktionen av svenskt lamm minskar trots att efterfrågan ökar på lammkött. Svenska Fåravelsförbundet uppger som orsak ett ökande antal vargangrepp samt en osäkerhet om rovdjurspolitiken. Fäbodbrukare rapporterar om stora störningar under sommarhalvåret 2020. 

Nötboskap attackeras och skräms vilket försvårar hanteringen och ökar olycksrisken. 

I propositionen står också att vargstammens koncentration ska minskas där den är som tätast samt att vargens förekomst i län med fäbodbruk, intensiv fårskötsel eller skärgårdar i huvudsak ska begränsas till de områden där den gör minst skada. Inget av detta har skett. Tvärtom tillåts antalet vargar skjuta i höjden kraftigt över lokala förvaltningsmål i bland annat Gävleborg där en stor del av lantbruket handlar om vallodling, ängsmark och betande djur. 

En rovdjursförvaltning som inte fungerar för de människor och näringar som ska leva med den kan inte bli långsiktigt hållbar. I regeringens proposition fanns en medvetenhet om detta självklara faktum samt en utpekad riktning om en långtgående regionalisering av rovdjursförvaltningen, för medinflytande och lokal acceptans. Citerat från propositionen: Det är därför mycket viktigt att de människor som påverkas av stora rovdjur ges möjlighet att finna en delaktighet i förvaltningen.”  

Denna regionalisering av rovdjursförvaltningen har hittills inte genomförts av Naturvårdsverket. Besluten fattas i huvudsak i huvudstaden, långt från den verklighet där de ska gälla. Detta strider även mot EU:s riktlinjer för hur ”Art- och habitatdirektivet” ska tolkas i fråga om rovdjur, Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores Contract nr. 070501/2005/42162/MAR/B2, som tydligt anger att förvaltningsbeslut ska fattas på lägsta möjliga nivå samt att ekonomisk, social och kulturell hänsyn ska tas i förvaltningen av stora rovdjur. När demokratiska beslut i Sveriges riksdag inte följs av berörda myndigheter riskerar klyftan mellan stad och land att öka. 

Bollnäs Rengsjö lokalavdelning yrkar därför

att: LRF Gävleborg verkar för att riksförbundsstämman beslutar uppdra åt riksförbundsstyrelsen.  

att: verka för att regeringens proposition En hållbar rovdjurspolitik, 2012/13:191 samt riksdagsbeslutet ”Nya mål för rovdjurspolitiken (MJU7)” genomförs av berörda myndigheter. 

att: EU:s riktlinjer för hur Art- och habitatdirektivet ska tolkas i fråga om rovdjur, Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores Contract nr. 070501/2005/424162/MAR/B2 in sin slutversion från 2008, ska implementeras i svensk rovdjurshantering. 

att: verka för en översyn av lagar för förordningar som berör rovdjursförvaltningen med målet att dessa ska stödja genomförandet av den demokratiskt beslutade rovdjursförvaltningen. 

 

5) ”Demokrati bör gälla i rovdjursförvaltningen.” 

År 2013 tog Sveriges riksdag beslutet Nya mål för rovdjurspolitiken (MJU7). Beslutet bygger på regeringens proposition En hållbar rovdjurspolitik, 2012/13:191 som riksdagen accepterade i sin helhet. 

Fyra övergripande mål i angavs för vargförvaltningen 2014–2019: 

1.Uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus 

2.Minskade skador 

3.Ökat förtroende för förvaltningen 

4.Ingen illegal jakt efter varg 

Av dessa mål har efter sju år bara det första uppnåtts, siffran för antal vargar i landet, beskriven som gynnsam bevarandestatus. Det övergripande och långsiktiga målet för rovdjurspolitiken beskrivs av riksdagen som följer: 

”Det övergripande och långsiktiga målet ska vara att varg, björn, järv, lodjur och kungsörn i Sverige ska uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Detta samtidigt som det inte blir påtagligt svårare att hålla tamdjur och hänsyn tas till de människor som lever och verkar i rovdjurstäta områden.” 

Ordet ”samtidigt” är viktigt i beslutet. Det betyder att gynnsam bevarandestatus ska uppnås samtidigt som tamdjurshållning inte försvåras påtagligt och hänsyn tas till allmänheten. 

Detta har hittills inte skett. Istället har gynnsam bevarandestatus uppnåtts på bekostnad av tamdjurshållning och allmänhetens livskvalitet i särskilt vargtäta bygder.  

Produktionen av svenskt lamm minskar trots att efterfrågan ökar på lammkött. Svenska Fåravelsförbundet uppger som orsak ett ökande antal vargangrepp samt en osäkerhet om rovdjurspolitiken. Fäbodbrukare rapporterar om stora störningar under sommarhalvåret 2020. 

Nötboskap attackeras och skräms vilket försvårar hanteringen och ökar olycksrisken. 

I propositionen står också att vargstammens koncentration ska minskas där den är som tätast samt att vargens förekomst i län med fäbodbruk, intensiv fårskötsel eller skärgårdar i huvudsak ska begränsas till de områden där den gör minst skada. Inget av detta har skett. Tvärtom tillåts antalet vargar skjuta i höjden kraftigt över lokala förvaltningsmål i bland annat Gävleborg där en stor del av lantbruket handlar om vallodling, ängsmark och betande djur. En rovdjursförvaltning som inte fungerar för de människor och näringar som ska leva med den kan inte bli långsiktigt hållbar. I regeringens proposition fanns en medvetenhet om detta självklara faktum samt en utpekad riktning om en långtgående regionalisering av rovdjursförvaltningen, för medinflytande och lokal acceptans. Citerat från propositionen: ”Det är därför mycket viktigt att de människor som påverkas av stora rovdjur ges möjlighet att finna en delaktighet i förvaltningen.”  

Denna regionalisering av rovdjursförvaltningen har hittills inte genomförts av Naturvårdsverket. Besluten fattas i huvudsak i huvudstaden, långt från den verklighet där de ska gälla. Detta strider även mot EU:s riktlinjer för hur ”Art- och habitatdirektivet” ska tolkas i fråga om rovdjur, Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores Contract nr. 070501/2005/42162/MAR/B2, som tydligt anger att förvaltningsbeslut ska fattas på lägsta möjliga nivå samt att ekonomisk, social och kulturell hänsyn ska tas i förvaltningen av stora rovdjur. 

När demokratiska beslut i Sveriges riksdag inte följs av berörda myndigheter riskerar klyftan mellan stad och land att öka. Arbrå-Undersviks lokalavdelning yrkar därför att LRF Gävleborg verkar för att riksförbundsstämman beslutar uppdra åt riksförbundsstyrelsen  

att: verka för att regeringens proposition En hållbar rovdjurspolitik, 2012/13:191 samt riksdagsbeslutet ”Nya mål för rovdjurspolitiken (MJU7)” genomförs av berörda myndigheter. 

att: EU:s riktlinjer för hur Art- och habitatdirektivet ska tolkas i fråga om rovdjur, Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores Contract nr. 070501/2005/424162/MAR/B2 in sin slutversion från 2008, ska implementeras i svensk rovdjurshantering. 

att: verka för en översyn av lagar för förordningar som berör rovdjursförvaltningen med målet att dessa ska stödja genomförandet av den demokratiskt beslutade rovdjursförvaltningen. 

 

6) ”Demokrati bör gälla i rovdjursförvaltningen.” 

År 2013 tog Sveriges riksdag beslutet Nya mål för rovdjurspolitiken (MJU7). Beslutet bygger på regeringens proposition En hållbar rovdjurspolitik, 2012/13:191 som riksdagen accepterade i sin helhet. 

Fyra övergripande mål i angavs för vargförvaltningen 2014–2019: 

1.Uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus 

2.Minskade skador 

3.Ökat förtroende för förvaltningen 

4.Ingen illegal jakt efter varg 

Av dessa mål har efter sju år bara det första uppnåtts, siffran för antal vargar i landet, beskriven som gynnsam bevarandestatus. 

Det övergripande och långsiktiga målet för rovdjurspolitiken beskrivs av riksdagen som följer: 

”Det övergripande och långsiktiga målet ska vara att varg, björn, järv, lodjur och kungsörn i Sverige ska uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Detta samtidigt som det inte blir påtagligt svårare att hålla tamdjur och hänsyn tas till de människor som lever och verkar i rovdjurstäta områden.” 

Ordet ”samtidigt” är viktigt i beslutet. Det betyder att gynnsam bevarandestatus ska uppnås samtidigt som tamdjurshållning inte försvåras påtagligt och hänsyn tas till allmänheten. Detta har hittills inte skett. Istället har gynnsam bevarandestatus uppnåtts på bekostnad av tamdjurshållning och allmänhetens livskvalitet i särskilt vargtäta bygder.  

Produktionen av svenskt lamm minskar trots att efterfrågan ökar på lammkött. Svenska Fåravelsförbundet uppger som orsak ett ökande antal vargangrepp samt en osäkerhet om rovdjurspolitiken. Fäbodbrukare rapporterar om stora störningar under sommarhalvåret 2020. Nötboskap attackeras och skräms vilket försvårar hanteringen och ökar olycksrisken. I propositionen står också att vargstammens koncentration ska minskas där den är som tätast samt att vargens förekomst i län med fäbodbruk, intensiv fårskötsel eller skärgårdar i huvudsak ska begränsas till de områden där den gör minst skada. Inget av detta har skett. Tvärtom tillåts antalet vargar skjuta i höjden kraftigt över lokala förvaltningsmål i bland annat Gävleborg där en stor del av lantbruket handlar om vallodling, ängsmark och betande djur. 

En rovdjursförvaltning som inte fungerar för de människor och näringar som ska leva med den kan inte bli långsiktigt hållbar. I regeringens proposition fanns en medvetenhet om detta självklara faktum samt en utpekad riktning om en långtgående regionalisering av rovdjursförvaltningen, för medinflytande och lokal acceptans. Citerat från propositionen: ”Det är därför mycket viktigt att de människor som påverkas av stora rovdjur ges möjlighet att finna en delaktighet i förvaltningen.”  

Denna regionalisering av rovdjursförvaltningen har hittills inte genomförts av Naturvårdsverket. Besluten fattas i huvudsak i huvudstaden, långt från den verklighet där de ska gälla. 

Detta strider även mot EU:s riktlinjer för hur ”Art- och habitatdirektivet” ska tolkas i fråga om rovdjur, Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores Contract nr. 070501/2005/42162/MAR/B2, som tydligt anger att förvaltningsbeslut ska fattas på lägsta möjliga nivå samt att ekonomisk, social och kulturell hänsyn ska tas i förvaltningen av stora rovdjur. 

När demokratiska beslut i Sveriges riksdag inte följs av berörda myndigheter riskerar klyftan mellan stad och land att öka. 

Hanebro-Segersta lokalavdelning yrkar därför att LRF Gävleborg verkar för att riksförbundsstämman beslutar uppdra åt riksförbundsstyrelsen  

att: verka för att regeringens proposition En hållbar rovdjurspolitik, 2012/13:191 samt riksdagsbeslutet ”Nya mål för rovdjurspolitiken (MJU7)” genomförs av berörda myndigheter. 

att: EU:s riktlinjer för hur Art- och habitatdirektivet ska tolkas i fråga om rovdjur, Guidelines for Population Level Management Plans for Large Carnivores Contract nr. 070501/2005/424162/MAR/B2 in sin slutversion från 2008, ska implementeras i svensk rovdjurshantering. 

att: verka för en översyn av lagar för förordningar som berör rovdjursförvaltningen med målet att dessa ska stödja genomförandet av den demokratiskt beslutade rovdjursförvaltningen. 

 

7) ”Demokrati bör gälla i rovdjursförvaltningen.”

År 2013 tog Sveriges riksdag beslutet Nya mål för rovdjurspolitiken (MJU7). Beslutet bygger på regeringens proposition En hållbar rovdjurspolitik, 2012/13:191 som riksdagen accepterade i sin helhet. 

Fyra övergripande mål i angavs för vargförvaltningen 2014–2019: 

1.Uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus 

2.Minskade skador 

3.Ökat förtroende för förvaltningen 

4.Ingen illegal jakt efter varg 

Av dessa mål har efter sju år bara det första uppnåtts, siffran för antal vargar i landet, beskriven som gynnsam bevarandestatus. 

Det övergripande och långsiktiga målet för rovdjurspolitiken beskrivs av riksdagen som följer: 

Det övergripande och långsiktiga målet ska vara att varg, björn, järv, lodjur och kungsörn i Sverige ska uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus enligt EU:s art- och habitatdirektivet. Detta samtidigt som det inte blir påtagligt svårare att hålla tamdjur och hänsyn tas till de människor som lever och verkar i rovdjurstäta områden. För de aktuella rovdjursstammarna finns det mer detaljerade mål med bland annat referensvärden för populationsstorlek och utbredningsområde. 

Riksdagen godkände även en toleransnivå r skador på ren orsakade av stora rovdjur. Toleransnivån ska vara maximalt 10 procent räknat på samebyns faktiska ren antal.” 

Ordet ”samtidigt” är viktigt i beslutet. Det betyder att gynnsam bevarandestatus ska uppnås samtidigt som tamdjurshållning inte försvåras påtagligt och hänsyn tas till allmänheten. Detta har hittills inte skett. Istället har gynnsam bevarandestatus uppnåtts på bekostnad av tamdjurshållning och allmänhetens livskvalitet i särskilt vargtäta bygder.  

Produktionen av svenskt lamm minskar trots att efterfrågan ökar på lammkött. Svenska Fåravelsförbundet uppger som orsak ett ökande antal vargangrepp samt en osäkerhet om rovdjurspolitiken. Fäbodbrukare rapporterar om stora störningar under sommarhalvåret 2020. 

Nötboskap attackeras och skräms. 

I propositionen står också att vargstammens koncentration ska minskas där den är som tätast samt att vargens förekomst i län med fäbodbruk, intensiv fårskötsel eller skärgårdar i huvudsak ska begränsas till de områden där den gör minst skada. Inget av detta har skett. Tvärtom tillåts antalet vargar skjuta i höjden kraftigt över lokala förvaltningsmål i bland annat Gävleborg där en stor del av lantbruket handlar om vallodling, ängsmark och betande djur. 

En rovdjursförvaltning som inte fungerar för de människor och näringar som ska leva med den kan inte bli långsiktigt hållbar. I regeringens proposition fanns en medvetenhet om detta självklara faktum samt en utpekad riktning om en långtgående regionalisering av rovdjursförvaltningen, för medinflytande och lokal acceptans. Citerat från propositionen: Det är därför mycket viktigt att de människor som påverkas av stora rovdjur ges möjlighet att finna en delaktighet i förvaltningen.”  

Denna regionalisering av rovdjursförvaltningen har hittills inte genomförts av Naturvårdsverket. Besluten fattas i huvudsak i huvudstaden, långt från den verklighet där de ska gälla. När demokratiska beslut i Sveriges riksdag inte följs av berörda myndigheter riskerar klyftan mellan stad och land att öka. 

 

Ockelbo lokalavdelning yrkar att riksförbundsstämman beslutar uppdra åt riksförbundsstyrelsen  

att: verka för att regeringens proposition En hållbar rovdjurspolitik, 2012/13:191 samt riksdagsbeslutet ”Nya mål för rovdjurspolitiken (MJU7)” genomförs av berörda myndigheter. 

att: verka för en översyn av lagar för förordningar som berör rovdjursförvaltningen med målet att dessa ska stödja genomförandet av den demokratiskt beslutade rovdjursförvaltningen. 

 

8) ”Finansiering av postutskick för lokalavdelningar.”

Lokalavdelningarnas utskick med posten ska bekostas av regionen. Det är en självklarhet att en levande folkrörelse med rötterna i sina medlemmar och i landsbygden kan informera om sin verksamhet på det mest effektiva sättet. Regionstyrelsen har beslutat att lokalavdelningarna ska bekosta utskicken själva förutom ett utskick samt kallelsen till årsstämman. LRF Söderhamn har drygt tio aktiviteter per år som kräver en inbjudan till medlemmarna. Med regionstyrelsens begränsning försämras vår lokalavdelnings möjligheter avsevärt att genomföra en meningsfull verksamhet för våra medlemmar. De alternativ som står till buds är kalendariet på lrf.se, epost och sms. Alla dessa fungerar bra som komplement till postutskick men om vi endast använder dem får vi en sämre uppslutning på våra aktiviteter. Regionstyrelsens begränsande beslut innebär att aktiva lokalavdelningar straffas och hindras genomföra aktiviteter för sina medlemmar.

LRF arbetar för en levande landsbygd. En av hörnstenarna i en levande landsbygd är att samhällets service fungerar lika bra i hela landet. När postverksamheten dras ner är det ett hårt slag mot möjligheten att leva på landsbygden. Det är var och ens plikt att använda den lokala servicen för att en levande landsbygd ska finnas - även LRF har den plikten. Hela syftet med en lokalavdelning i LRF är att genomföra aktiviteter för sina medlemmar. Det innebär också att lokalavdelningen måste nå medlemmarna med information om aktiviteterna på det mest effektiva sättet. Effektivitet i det här fallet innebär att flest medlemmar nås, inte kostnadseffektivitet för LRF:s region. Vi föreslår därför att LRF Gävleborgs regionstämma beslutar om att ta bort begränsningen antal postutskick för lokalavdelningarna att om det ska finnas en begränsning på antalet utskick ska denna inte straffa aktiva avdelningar.

LRF Söderhamn

 

9) ”Inför en kvalitetsmärkning ”Från Sverige”.”

Att ha en tydlig ursprungsmärkning blir allt viktigare för att konsumenten skall kunna göra ett medvetet val vid sina inköp. Vi har sedan några år tillbaka det branschgemensamma märket "Från Sverige" och man hör från många håll att det slagit väl ut och kunden kan välja svenskt istället för en anonym importvara. Dock saknar jag några varugrupper som mycket väl skulle kunna bära symbolen med bravur! Framför allt är det en ”Från Sverige”-märkning på textilier, (t.ex. ull) och trävaror som skulle lösa frågan om identifiering av utmärkta och även nu märkta produkter. Vi föreslår

att: LRF arbetar för att införa Från Sverigemärkning på textilier och träprodukter.

Ockelbo lokalavdelning

 

10) ”Kriterier för att bevilja skyddsjakt på rovdjur.”

Flera av de stora rovdjuren har ökat drastiskt i antal på bara några få år. För tamdjursägare har detta inneburit en betydande oro för sina djur, och några har även drabbats av direkta angrepp av främst varg. En naturlig åtgärd efter angrepp eller täta förekomster intill tamboskap är en skyddsjaktansökan, men dessa avslås ofta eftersom kriterierna inte anses vara uppfyllda. Det anförs t.ex. att det inte går att särskilja vilken individ som stått för angreppet, eller att det varit för få angrepp. Att få dessa orsaker kastade emot sig i en extremt frustrerad situation leder till både ilska och uppgivenhet! Risken är överhängande att många väljer att avsluta sin djurhållning, tvärt emot Livsmedelsstrategins viljeinriktning. Vi måste alla hjälpas åt att förbättra villkoren för djurhållare så att alla som har djur idag kan fortsätta utan extra arbetsbelastning och oro, men även att nya djurhållare kommer till! Därför föreslår vi

att: LRF driver frågan att förändra kriterierna för att skyddsjaktsansökningar skall få en mer positiv behandling från våra myndigheter.

Ockelbo lokalavdelning

 

11) ”Säkerställande av kompetens vid tillsyn.”

Vid tillsyn i jordbruk och djurbesättningar upplever jordbrukare och djurhållare ofta att besökande tillsynsperson saknar kunskap om de produktionsförutsättningar och regler som gäller för den produktionsform där tillsyn sker. Detta förhållande leder inte sällan till meningsskiljaktigheter eller anmärkningar på vad som kan uppfattas vara normalt för djur, produktionsanläggningar eller lokaler utifrån årstid, klimatförhållanden eller typ av arbetsperiod i produktionsformen. 

Inte sällan är tillsynspersonen i början av sin karriär och jobbar på en ”instegsbefattning” i sin organisation eller myndighet. Tillsynspersoner kan även vara ensamma vid ett inspektionstillfälle och om de ännu inte har skaffat sig den erfarenhet ett ensamarbete kräver riskerar platsgjorda bedömningar bli grundade på felaktigt underlag eller låg branschkunskap. Inte sällan leder sådana anmärkningar och möten mellan djurhållare/jordbrukare och myndighetspersoner till meningsskiljaktigheter. Dessa orsakar i sin tur ett minskat förtroende för hela myndighetsutövningens och dess objektivitet och legalitet.

  För att säkerställa att förtroendet för myndigheter och i förlängning staten är högt bör personal som yrkesmässigt genomför tillsyn och därmed har myndighetsutövning som yrke kunna uppvisa ett yrkeskompetensbevis. Denna typ av bevis finns idag i ett flertal branscher där det ses som en självklarhet att man är certifierad för den syssla men är satt att sköta. Lösningen med en branschcertifiering eller krav från lagar och förordningar gör att detta är en självklarhet i flertal yrkeskategorier, t.ex. körkort i transportsektorn, examen eller yrkesutbildning vid statliga myndigheter såsom trafikinspektör vid Transportstyrelsen. Andra branscher som byggbranschen kräver certifierad yrkes- och branschkompetens för vissa sysslor eller arbeten och särskilt innan du uppbär en roll som innebär att du utövar tillsyn över andra. Här krävs definitiv branschkunskap. Ett yrkeskompetensbevis borde naturligtvis vara fallet för den personal som arbetar med djur och lantbrukstillsyn (miljö, livsmedel).  

 

Ockelbo LRF yrkar på att årsmötet uppdrar åt regionstyrelsen att föreslå till riksförbundsstämman

att: arbeta för en central framtagen utbildning för tillsynspersoner som ger yrkeskompetensbevis  

att: arbeta för att införa det som en rekommendation att tjänsteperson som utför tillsyn bör ha en sådan styrkt behörighet.