Av någon konstig anledning har majoriteten av folk jag kommer i kontakt med fått uppfattningen att livsmedelsstrategin har ett likhetstecken med offentlig upphandling och småskalig produktion. För ett fåtal producenter är de offentliga köken en riktigt god affär, men majoriteten av varorna har andra försäljningskanaler.

Därför måste strategin vara mycket bredare än så. Om vi bara tar målet att öka produktionen, så tror jag att det får störst effekt om de producenter som i dag får fram mycket mat gynnas för att öka sin verksamhet. Några takstolar till på mjölkstallet resulterar i stora volymer mjölk, mer personal behövs både på gården och i hela förädlingsledet till konsument. De är ofta effektiva i sitt nyttjande av energi/ drivmedel och kan därmed uppfylla målet om miljö- och klimathänsyn. Så vi kunde göra det enkelt och bara lägga energi på de stora.

Men riktigt så enkelt är det inte. I Jönköpings län har vi otroligt många småproducenter. Vårt småbrutna landskap gör stordriften omöjlig på många platser. Alla dessa små enheter utgör tillsammans en stor aktör på matmarknaden. Här finner vi också de som startar sina lantbruksföretag, som kanske är morgondagens stora matproducenter.

Så i arbetet med handlingsplaner arbetar vi brett. Vill vi ha kvar brukandet i skogsbygd med de sämsta lägena, med de naturvärden öppna landskap har, måste vi arbeta för småproducenterna. Men vill vi öka volymen mat rejält, är det de större företagen som gör det enklast. För dem är det ganska sällan den offentliga upphandlingen avgör lönsamheten.

 

Karin Nalbin

regionstyrelsen

Jönköpings län