Den senaste veckan har det ringt intensivt på Lotta Zetterlunds telefon. Som regionordförande i LRF Gävleborg, tidigare tjänsteman, och ansvarig för omsorgsarbetet i Gävle och Dalarna de senaste 15 åren är hon den man av hävd och gammal vana ringer till när det rapporteras om misskötsel i media.

– De som sköter sig blir förbannade för att det smutskastar näringen och efterfrågan dippar. Och några ringer för att de vill prata av sig. Under de här 15 åren som jag har varit med i omsorgsgruppen så har djurvälfärden blivit bättre. Vi har pratat djurvälfärd under så många år nu och arbetat med förebyggande åtgärder och det har gett resultat. När jag började var det fler som töjde på gränsen. Det märks inte minst nu under pandemin där allt fler har tagit fram en plan B om man själv skulle bli sjuk, säger Lotta.

Hur fungerar omsorgsgrupperna?
– Det ser olika ut i olika regioner. Men i stort handlar det om att man har kontinuerliga träffar ett par gånger per år med branschföreträdare och länsstyrelsen där vi pratar om det aktuella läget, eventuella foderbrister, halmbrister, blöt höst, krångel med stödutbetalningar, slaktköer, med mera.

–Vi vill ju alla att det ska vara så bra djuromsorg som möjligt. Myndigheten har att se till att vi djurägare uppfyller regelverk och lagar, vi i omsorgsgruppen ser och bryr oss också om människan, företagaren. Vi är ett stöd, medmänniska och bollplank. Vi kan också vara tydligare med vilka konsekvenser olika handlande eller brister kan leda till och vilken hjälp man kan få utan att vi är något hot eftersom vi inte är någon myndighet.

–Vår uppgift är att hjälpa människor att göra rätt och få rätsida på sina problem.

Hur får omsorgsgruppen reda på att det är problem på en gård?
– Förutom att länsstyrelsen flaggar för att någon kanske vill ha kontakt, så kan man kontakta sin omsorgsgrupp själv. Eller så kanske någon orolig granne hör av sig. Det är ju så mycket som kan hända; ekonomin, snöras, rovdjur, skilsmässa, utmattning, brand, torka, dödsfall eller akuta olycksfall. Det finns inte två fall som är lika, men har man djur kan man inte bara sjukskriva sig och stänga verksamheten några dagar. Då finns vi som stöd och kan kalla in hjälp eller ge råd om hur man kan gå till väga och informera om vilka möjligheter som finns. När det är akut ställer hela LRF-familjen upp, det är helt fantastiskt.

Vad gör du när du hör att en kollega har det svårt?
– I första skedet tar vi kontakt telefonledes. Om jag säger att en granne har hört av sig, så kan det bli tyst. Men när jag förklarar att det är av omtanke så släpper det. Sedan diskuterar vi hur vi kan komma ur situationen. Det kan vara allt från tillfällig hjälp, eller hjälp till självhjälp att lösa problem långsiktigt.Det kan vara att minska sin djurbesättning. Vi har vid svåra akuta sjukdomssituationer fått hjälpa att avveckla besättningar. Ska man avveckla så måste man göra det på ett klokt sätt. Vi är ju snärjda i regelverk som kan påverka ekonomin olika mycket beroende på hur man avvecklar. Där försöker vi också hjälpa till så att man avvecklar på ett klokt sätt.

Om man blir anmäld för djurplågeri, vad händer då?
– Misstanke om djurplågeri likställs som misshandel och då är det bra att djurägaren får reda på vilka konsekvenser det innebär. Har du vapen betyder det att de kan beslagtas. Det kan ju få stora konsekvenser om du är jägare och detta sker under jakten. Vi försöker alltid förklara skillnaden vid åtalsanmälan på brott mot djurskyddslagen och djurplågeri, när får man advokathjälp på statens bekostnad och när får man ta kostnaderna själv. Konsekvensen av en fällande dom i djurplågeri är att länsstyrelsen ska utfärda ett djurförbud vilket indirekt blir så att straffet är på livstid, annars är det böter. Så det är ju en väldigt stor skillnad.

Lottas 3 viktigaste tips att tänka på

1. Be om hjälp så tidigt som möjligt. Känner du att du börjar snedda i hörnen, be om hjälp. Har man djur går det fort när man börjar tappa det.
2. Känn ingen skam. Omsorgsgruppen är till för dig och LRF har fantastiska medlemmar som ställer upp.
3. Alla har dåliga dagar. Du är inte ensam.

Känner du behov av att prata? Kontakta omsorgsgruppen i din region.