Den senaste tiden har Sveriges bönder, livsmedelsindustri och svensk djurhållning granskats i media. Djurlidande på våra gårdar är aldrig acceptabelt och vi vet att de allra flesta bönder i Sverige sköter sina djur på ett väldigt bra sätt.

Men ibland går det fel. Det kan handla om en negativ spiral som innebär att djurhållningen sakta går utför, det kan handla om akut sjukdom eller andra livsöden som gör att man inte mäktar med sina djur längre. Sedan finns det ett fåtal personer som inte bör ha hand om djur överhuvudtaget, precis som det inom andra branscher finns de som gång på gång missköter sig utan en vilja eller ambition att göra bättre.

Vi har ett stort problem i branschen men även i samhället i stort, att det är skambelagt och tabu att be om hjälp för att man mår dåligt och känner sig misslyckad. Ingen mår bra jämt och vi är nog många som i perioder skulle må bra av att våga lyfta på locket och ha modet att blotta våra sårbarheter. Inte minst kan en skakig ekonomi leda till att man jobbar för mycket som i sin tur går ut över djuren på olika sätt.

Vi måste bli bättre på att se varandra. Och vi måste bli bättre på att be om hjälp när det känns tungt. LRFs omsorgsrupper gör ett storartat arbete när de väl får reda på att en bonde har det tufft. Men det bygger på att bonden i fråga vill ha hjälp och att omsorgsgruppen får kännedom om frågan.

Som förtroendevald inom LRF är det för mig en självklarhet att man gör sitt bästa för att vara ett gott föredöme. Att vara ett föredöme innebär inte att allt alltid är på topp. Det innebär inte att företaget alltid går som tåget och familjelivet fortlöper i perfekt harmoni. För mig innebär det snarare att man har självinsikt och en förmåga att hantera de utmaningar som kommer på ett klokt sätt och att be om hjälp när man behöver det. Att ha modet att ta itu med svåra situationer är något jag imponeras av och det tycker jag är föredömligt.

Om man som förtroendevald hamnar i en situation där man bryter mot djurskyddslagen, bör man ta kontakt med sina styrelsekollegor och valberedningen för att kunna ha en transparent diskussion om det uppkomna. Det kan vara klokt att fundera över om tiden är rätt för att ha ett förtroendeuppdrag och i dessa fall är det bra med stöttning för att reda ut frågan.

Jag är övertygad om att vi tillsammans kan minska den redan låga förekomsten av fall där djur far illa, genom att hjälpas åt och våga prata om de svåra ämnena, om psykisk ohälsa, om dålig ekonomi och andra motgångar i verksamheten eller livet.
Ensam är inte stark.

Palle Borgström
Förbundsordförande, LRF