Strandskyddet

1. Ta bort strandskyddet runt de minsta vattendragen. Små sjöar, bäckar och anlagda vatten (1 ha, eller smalare än 2 meter) saknar rimligen betydelse för strandskyddet.

2. Inför ett ovillkorat undantag för areella näringar. Bland annat jord- och skogsbruk behöver idag inte söka dispens för sådant som hör primärproduktionen till (exv ekonomibyggnader och stängsel). Undantaget är dock villkorat med en bevisbörda där företaget ska visa att anläggningen måste ligga inom strandskyddat område, samt att verksamheten ger en betydande inkomst. Detta missgynnar de små enheterna.

3. Utveckla skälen för dispens. De skäl för att få dispens idag har visat sig inte fungera på landsbygden. Därför måste de utvecklas för att ge möjlighet för både bostäder och verksamheter att utvecklas strandnära.

4. Strandskyddet ska vara maximalt 100 meter. Idag har många vattendrag ett skydd på maximalt 300 meter och det innebär att utveckling stoppas där man inte ens kan se vattnet, vilket LRF anser vara orimligt. Utvidgningen innebär också att det i många bygder är väldigt svårt att hitta bra platser att bygga på.

Sammanfattning: LRF anser att det är hög tid att låta landsbygden få nyttja de resurser som finns nära vatten och att detta kan ske med fortsatt miljö- och naturhänsyn. I många fall förbättras allemansrätten av strandnära utveckling och det skapar jobba och tillväxt på landsbygden.

Läs mer på lrf.se/strandskydd

Äganderätten

Hälften av Sveriges skogar ägs och brukas av familjer och enskilda där skogen är en viktig inkomstkälla och säkerhet för boende och företagande på landsbygden.

Äganderätten och tilliten till skogsägarna är central för att säkerställa skogsråvara för övergången till en bioekonomi och för att utveckla den biologiska mångfalden i skogen. Skydd av natur ska endast ske genom frivilliga överenskommelser mellan stat och markägare. Sveriges möjlighet att besluta över den skogliga resursen måste värnas, det är inte en fråga för EU. Medlemsländernas rapportering av skyddad natur till EU har stor påverkan för utformningen av förslag. Det måste därför säkerställas att Sveriges rapportering överensstämmer med övriga medlemsländer.

I dag riskerar skogsägaren att förlora brukandet av sin skog när man utvecklar naturvärden. Det behövs istället en politik där skogsägarens drivkrafter tas tillvara. Skydd av natur ska därför endast ske genom frivilliga överenskommelser mellan stat och markägare. Den modellen används i Finland och Norge med bra resultat för äganderätt och biologisk mångfald.

Artskyddsförordningen måste förändras så att äganderätt stärks och markägare tillförsäkras full ersättning när pågående markanvändning avsevärt försvåras. Sveriges åtaganden för artskydd ska inte belasta markägare i form av ökade utredningskrav och kostnader. Det får inte vara en risk att utveckla naturvärden på sin mark.

Värna Sveriges nationella självbestämmande inom EU i frågor som rör skogen.

Sveriges internationella rapportering av skyddad natur och bevarandestatus bör ske med samma kriterier som andra länders rapportering.

Läs mer på lrf.se/detgodaagandet eller ladda ner broschyren här