Sydeuropa, USA, Sibirien och flera andra delar av världen brinner, bokstavligen.

I Sverige eldas klimatpaniken på utan nyanser och ofta görs det förment bästa till det godas fiende.

Annika Carlsson Kanyama och David Stenholtz missar i sin debattartikel en av de absolut viktigaste IPCC-slutsatserna: vikten av att hålla isär utveckling av det förnybara från förbrukning av det fossila.

Lantbrukets förvaltning av fotosyntesen är sedan tusentals år den hållbara grunden för vår existens på den här planeten, och kommer fortsätta vara det om vi lyckas hantera uppvärmning och förlusten av biologisk mångfald. Det som måste upphöra omgående är användningen av fossiler.

Till och med IEA, International Energy Agency, som grundades 1974 för att säkra tillgången på olja, argumenterar nu för en snabb utfasning.

Tanken att det skulle gå att kompensera fortsatt fossilmissbruk med kolinbindning i biologiska system, i en alltmer klimatutmanad värld, är både felaktig och farlig.

Sättet att producera kött, mjölk, grönsaker, spannmål och ”gröna proteiner” skiljer sig väldigt mycket åt i olika delar av världen.

Landskapet, jorden och klimatet varierar, vilket gör att de klimat- och miljömässiga effekterna av produktionen också gör det.

Djur som betar i Sverige hjälper med sina mular till att skapa en biologisk mångfald jämbördig med regnskogarnas, medan djur som föds upp på marker som tidigare varit regnskog är delar i en exploateringskedja som hotar både arter och klimat.

IPCCs beräkning av att markanvändningen står för 23 procent klimatutsläppen globalt sett finns ingen anledning att ifrågasätta, men det behövs perspektiv. Får vi bort fossilerna kommer alla andra andelar att växa, men den totala mängden utsläpp hamnar förhoppningsvis på en hanterbar nivå. Då kan den 400 miljoner år gamla fotosyntesen, tillsammans med nyutvecklade tekniker, åter binda in de klimatskador som fossilförbränningen orsakat.

Ett annat viktigt perspektiv är att de gröna näringarna, när de sköts så väl som i Sverige, binder in lika mycket klimatgaser som de släpper ut. Detta gör att Sveriges skogsägare och bönder, om man räknar på samma sätt och tidsperiod som IPCC med klimatdata från Naturvårdsverket, inte står för 23 procent av Sveriges utsläpp utan för -230 procent.

Faktum är att kött- och mjölkproduktionen, tillsammans med skogen, hör till de verksamheter som gjort allra mest konkret klimatnytta i vårt land. Lantbruket, i alla dess delar i kretsloppet av inbindning och utsläpp, måste fortsätta att utvecklas och anpassas till ett alltmer utmanande klimat för att leverera livsmedel och konkreta förnybara alternativ till det fossila.

Moder Svea är Europas duktiga flicka i absolut världsklass vad gäller den miljömässiga hållbarheten. Tyvärr är det betydligt sämre ställt med den sociala och ekonomiska hållbarheten vilket minskar möjligheterna att fortsätta utvecklas.

På eget initiativ är vi ledande i arbetet med att minska antibiotikaanvändningen inom djurhållningen, med egna medel anlägger vi våtmarker för att gynna den biologiska mångfalden.

Sveriges bönder är stolta över allt det vi lyckats åstadkomma hittills och välkomnar alla kunniga diskussioner om hur vi kan sprida och utveckla våra metoder och kunskaper ytterligare.

Jens Berggren, LRFs hållbarhetsexpert

Följ debatten här