I praktiken tar LRF fram två olika toleransnivåer för jordbruket. Den ena är nationell och ska spegla vad Sverige maximalt kan tillåta sig att förlora i produktionsbortfall på grund av vilt. Den andra är på gårdsnivå och ska spegla hur stora skador gården kan tolerera i förhållande till dess lönsamhet.

När det gäller toleransnivån på gården ska även merkostnader som exempelvis förorenat foder och skadade maskiner räknas in.

Skogsbruket föregångare 

Den här typen av mål finns redan inom skogsbruket och där är både Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med.

Anna Irani säger att det finns utmaningar i att få fram en enda toleransnivå för jordbruket:

- Det är en utmaning eftersom det finns många sorters grödor, förhållanden och förutsättningar som varierar väldigt mycket över landet. En annan komplicerande faktor är att det inom jordbruket, till skillnad från skogsbruket, inte finns något produktionskrav. Livsmedelsstrategin säger att produktionen ska öka men inte hur mycket.

Två mått med olika syften 

Syftet med den nationella toleransnivån är att synliggöra viltskadornas betydelse för till exempel möjligheten att uppnå målet i livsmedelsstrategin om en ökad livsmedelsproduktion. Förhoppningen är att den kan bli vägledande för myndigheter i viltförvaltningen.

Toleransnivån på gårdsnivå ska hjälpa lantbrukare i deras samtal om viltskador med jägare, grannar och markägare om de arrenderar mark. För att toleransnivåerna ska få effekt behövs även en systematisk mätning av viltskador och även bättre system för inventering av skadegörande vilt för att bidra till effektiv förvaltning så att viltet anpassas till produktion och inte tvärt om. 

Toleransnivå ett stämmouppdrag

Med i arbetet finns en referensgrupp som består av tjänstemän från LRF, Naturvårdsverket och Jordbruksverket samt forskare från SLU och Århus Universitet. Arbetet med toleransnivå är ett stämmouppdrag från 2019. Målsättningen är att toleransnivån ska beslutas av LRFs riksförbundsstyrelse i december 2021.