Det är inte för intet som Ukraina historiskt har kallats Europas kornbod. I dagsläget vet ingen hur kriget i Ukraina kommer att påverka tillgången på mat framöver. Med tanke på deras roll som stora nettoexportörer av spannmål, majs och solros är det inte svårt att spekulera i att dessa tillgångar kommer att vara kraftigt begränsade när skörden drar igång i höst.

Utöver export av livsmedel är Ryssland, Ukraina och Belarus stora exportörer av gödning till jordbruket. Priset på gödning har gått upp med 400 procent de senaste två åren och tillgången för 2023 är extremt osäker i hela Europa.

Trots krig och oro så måste vi bönder se till så att människans mest elementära behov tillgodosetts. Det förstår president Zelenskyj som svarade i ett av sina många tal till folket på frågan om hur Ukrainas bönder ska tänka kring vårsådden: ”Mitt svar är enkelt: vi måste organisera vårsådd över hela vårt land, vilken vår vi än får, i alla fall så långt det är möjligt. Allt beror förstås på människorna som ska så och hur situationen ser ut. Men vårsådden är livsviktigt, den handlar om livet. Och livet är det viktigaste.”

Signalerna som Sveriges lantbrukare får av regeringen är inte i närheten så starka. Den 14 februari, tio dagar innan invasionen av Ukraina, presenterades ett stödpaket till lantbruket på en miljard. Detta med anledning av att kostnaderna för insatsvaror ökat med drygt 4 miljarder på bara ett par månader. Sedan den 14 februari har världen vänts upp och ner, Ryssland har invaderat Ukraina och kostnaderna för lantbruket har dubblerats till 8,2 miljarder. Trots detta har inga ytterligare åtgärder riktats till lantbrukare presenterats av regeringen. Det är skamligt att inte ta större ansvar för att säkra svensk livsmedelsproduktion i detta akuta läge.

Sveriges lantbrukare befinner sig i den djupaste och mest oförutsägbara krisen sedan andra världskriget. Vi får dagligen signaler från våra medlemmar om att de ska växla ner sin verksamhet och minska produktionen av mat. Det är extremt oroväckande. På kort sikt innebär det mindre svensk mat i våra butiker och på våra bord. På längre sikt innebär det att Sveriges sårbarhet ökar och att vi blir ännu mer beroende av import. För landet betyder det även färre jobb på landsbygden, landskap som växer igen och kunskap som går förlorad för alltid.

Kostnaderna för lantbruket att bedriva verksamhet är i dag så höga, att många lantbrukare tvekar om de alls ska så sina fält i vår, de tvekar om de ska fortsätta föda upp djur, de tvekar om lantbruket är en bransch att fortsätta satsa på. Sveriges självförsörjningsgrad är redan i dagsläget på låga 50 procent, om vi vill kunna äta mat från Sverige i framtiden så har vi inte råd att förlora en enda bonde till.

Vi ser att lantbrukarnas inköp av gödning har minskat med 10-15 procent 2022 på grund av de höga priserna. Det indikerar att skörden kommer att bli något mindre än ett normalår. Inför 2023 ser det mer illavarslande ut då rysk gödning som uppgår till 20 procent av tillgången, inte finns att tillgå.

Ekologisk produktion som inte använder handelsgödsel har 40 till 50 procent lägre skördar än odling med handelsgödsel. Detta innebär att livsmedelsförsörjningen utan handelsgödsel försvåras avsevärt. Även här finns det ett stort behov av att minska vårt beroende av andra länder och producera mer inom Sverige.

Följande punkter är viktiga för vår livsmedelsförsörjning:

  • Sverige har i detta läge inte bara ansvar för den egna befolkningen, utan också ett gemensamt ansvar att se till att vi gör allt i vår makt för att undvika matbrist i Europa. Sverige måste se om sitt eget hus och vara förberedda på en bristsituation. Politiken måste kliva in och stötta upp sektorn om de vill att svensk livsmedelsproduktion ska finnas kvar.
  • Men även den privata sektorn måste ta sitt ansvar. Handeln måste bearbeta sina prismodeller så att de tar hänsyn till de kostnader som bönderna har. Bönderna måste få en större del av matkronan som konsumenten betalar. I dagsläget går bönderna på knäna medan stora delar av handeln gör rekordresultat år efter år. Alla delar i kedjan måste kunna tjäna pengar för att lantbruket ska överleva.
  • Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, uppmanar alla medborgare att ha beredskap för att klara sig en vecka med mat och vatten om krisen eller kriget kommer. Men i denna krissituation ser vi att Sveriges högst styrande politiker inte tar ansvar för grundtryggheten, att säkra Sveriges beredskap när det kommer till livsmedel. Vem ska vi importera ifrån när en brist är ett faktum i hela Europa?
  • Sveriges bönder måste få ytterligare tillskott från staten. Dessutom måste politikerna göra allt i sin makt för att minska regelkrångel och alla de pålagor som minskar vår möjlighet att producera mat.

I fredstid måste staten stå upp för den grundtrygghet vi medborgare tar för givet, nämligen att ha mat på bordet. Om vi inte kan föda befolkningen i fredstid, så har vi ingen chans att göra det i händelse av krig. Om regeringen avser att trygga Sveriges försörjning av livsmedel måste de agera nu. Krispaketet som presenterades i februari täcker på inget sätt de eskalerande kostnaderna som lantbruket upplever.

Kostnadskrisen som rådde redan innan kriget bröt ut, har sedan invasionen eskalerat och det drabbar lantbruket i fler länder än Sverige. När vi kommer ut på andra sidan denna situation, kommer vi ha facit på vilka länder som faktiskt stod upp för den livsviktiga livsmedelsproduktionen och vilka som inte gjorde det.

I detta läge kräver LRF extraordinära åtgärder. Stödet som presenterades den 14 februari måste breddas och utökas med minst två miljarder. Vi vill även ha en nollskatt på diesel under en överskådlig period framöver och halverad reduktionsplikt eftersom vi ser att den har en prisdrivande effekt.

Den svenska livsmedelstryggheten är i akut fara, det vi gör nu, liksom det vi inte gör nu, kommer att få efterverkningar för kommande generationers tillgång till svensk mat.

Palle Borgström, förbundsordförande LRF
Anna Karin Hatt, vd och koncernchef LRF