Jag blir så glad och förhopp­ningsfull när jag läser om Malin Gustavsson, hennes arbete med gården och i kontakten med konsumenterna. Samtidigt kan jag inte fatta varför det ofta ver­kar vara så svårt att förstå hur ett svenskt familjejordbruk och skogsbruk fungerar.

Hur man arbetar och lever i symbios med fotosyntesen. Där hållbarhet är ledstjärnan, helt enkelt för att man vet att man inte kommer att överleva på annat vis. Allt genomsyras av miljö- och klimatarbete.

Varför verkar det vara så svårt för samhället runt omkring oss att se allt det goda arbete som pågår och alla förbättrade metoder som anammas allt ef­tersom?

Hur kan man undgå att se att våra gröna näringar har de bästa möjligheterna för en hållbar, cirkulär framtid och att brukan­det är nyckeln? För det handlar om att bruka våra gårdar, inte förbruka, som många verkar tro. Jag funderar över medias roll i detta. Vad vill man förmedla?

Den stora sanningen eller en­staka sensationer? Och var står miljörörelsen, egentligen? Har man alltid miljön och klimatets bästa för ögonen? Eller månar man mer om att behålla (och förstärka?) polariseringen för att lätt komma igenom bruset och få många klick och delning­ar på sociala medier? Konspira­tionsteorier? Möjligen.

Men tänk efter, ett ärligt sam­spel mellan de gröna näringarna och miljöintressena i stället för pajkastning – visst skulle både samhället och näringen må så mycket bättre av det.

/Anette Giselsson, regionstyrelsen LRF Sydost