Anläggningarna som inte finns. 

Två myndigheter – Länsstyrelsen och Kammarkollegiet – samt lobbyorganisationen Älvräddarna hade rest från när och fjärran för att i Holmedals församlingshem försöka stoppa två företagare från att driva sina vattenkraftverk vidare.

Det blev en genant uppvisning i dålig myndighetsutövning.

I centrum för uppmärksamheten står Carina Svensson och Willy Stensdal. De äger varsin kraftstation i Lianeälven och har på uppmaning av Länsstyrelsen genomfört en tillståndsprocess som nu landat i domstol. Förberedelserna har pågått i flera år och utöver själva tillståndet vill de även göra en miljöanpassning som gör det möjligt för fisk att vandra nedströms.

Statens företrädare och lobbyisterna var föga imponerade.

Kammarkollegiet och Älvräddarna ville att anläggningarna skulle rivas ut - snarast. Länsstyrelsen var något listigare genom att istället kräva så långtgående miljöåtgärder att de blev olönsamma. För att understryka sitt missnöje förtydligade myndigheten att: ”I 95 procent av det här materialet från sökanden, så tycker Länsstyrelsen precis tvärtemot.”

Åratal av arbete från företagarna sågades alltså jämns med fotknölarna. Ingenting höll tillräcklig kvalitet. Trots att tillståndsprövning var exakt det som Länsstyrelsen krävt.

Först avkrävdes bevis för att anläggningarna ska ligga där de redan ligger (?). Ett minst sagt långtgående krav som gör prövningen mycket komplicerad eftersom beslutet om placering i de flesta fall togs för flera hundra år sedan. Högsta domstolen har visserligen bestämt att en sådan bevisbörda är orimligt hög, men Margareta Svenning – som lämnat Kammarkollegiet för att istället bli lobbyist på Älvräddarna- tog ingen notis om detta utan konstaterade krasst att domstolen haft fel. Vilket innebär att anläggningarna juridiskt sett inte finns.

Efter detta bedöms anläggningens nytta och här menar motståndarna att deras produktion av el har marginell betydelse i ett nationellt perspektiv - men att deras miljöpåverkan spelar en central roll i det globala hotet mot den biologiska mångfalden i sötvattensmiljöer.

Någon kan tycka att denna parallell haltar en aning.

Juridiken kring gamla vattenverksamheter är snårig och resonemangen kan tyckas sakna all logik. Vi som sett det här skådespelet förut är inte förvånade, men för de närvarande byborna måste det ha varit en surrealistisk upplevelse. Att höra hur aktörer som påstår sig företräda allmänhetens intressen talar om för bygdens folk och småföretagare att de här dammarna är värdelösa miljöhot som snarast måste rivas ut. Vilka effekter det får på närmiljön när vattennivån sjunker och brunnar sinar - det tycks vara helt oviktigt. Inte ens risken för spridning av signalkräfta bet på motståndarna.

Processen kring Lianeälven är bara ett av många exempel på detta. Den har – tillsammans med tiotusentals andra vattendrag - varit i människans tjänst i hundratals år. På de här platserna har det malts mjöl, sågats virke och hamrats järn. Naturvärdena finns alltså trots – eller kanske tack vare – dessa verksamheter. Om fördämningarna tas bort skapas därför helt nya ekosystem och vad som då händer med miljön, det kan ingen veta.

Miljönyttan föreföll dock komma i andra hand när vattnen fastnade i det som kan liknas med ett juridiskt gisslandrama. Genom att kombinera svensk och europeisk lagstiftning hävdades att anläggningar som funnits i hundratals år plötsligt utgjorde akuta hot mot miljön. Utan minsta tanke på de berörda, avkrävdes en återställning av landsbygden till förindustriell tid.

Kritiken mot de här processerna hårdnade men myndigheterna svarade att de var oskyldiga pianister som bara följde de noter som lagstiftaren komponerat. Politiken ryckte då åt sig hela notstället och klubbade en ny lagstiftning som trädde ikraft 2019. Här slogs det fast att alla anläggningar med koppling till vattenkraft ska förses med nya tillstånd med rimliga miljöåtgärder. Utrivningar ska vara undantagsfall och honnörsorden är: samverkan, samarbete och dialog.

Vi som bevittnade statens uppvisning i Årjäng undrar dock om myndigheterna verkligen har förmåga att förstå det nya nothäfte de fått framför sig.

Erik Evestam
Äganderättsexpert LRF Västra Sverige