Bitvis har naturreservaten sett bra ut men där man försökt återskapa exempelvis bokskog har föryngringarna inte varit lyckade. På något ställe hade man i den fint utlagda texten skrivit att målet var att skogen ska få leva sitt eget liv men man hade ändå röjt all gran. 

Jag var för några år sedan ute och gick i skogen med en markägare som efter en stund sa ”kom ska jag visa dig något”. Han visade mig stolt en för bygden tämligen sällsynt orkidé. Han sa till mig ”Nämn aldrig för någon att den finns här!” Han var livrädd för att Länsstyrelsen skulle vilja skydda hans skog. Han var fantastiskt stolt över vad han åstadkommit med hårt slit i en liten glänta i sin produktionsskog. 

Jag tror att de som är bäst lämpade för att sköta sin skog är den enskilde markägaren. Att Länsstyrelsen köper upp mark för reservatsbildning blir aldrig bra, då pengarna ofta saknas för att kunna leva upp till skötselplanerna. 

Att skyddandet av skog upphör är en utopi, även om det hade varit ett önskvärt. Lika önskvärt som att Länsstyrelsen skriver samarbetsavtal med den enskilde markägaren med en skötselplan för den specifika biotopen, låter markägaren sköta skogen och betalar ersättning likt de miljöersättningar som idag finns i jordbruket. 

Björn Larsson
Styrelseledamot LRF Västra Götaland, bjorn.larsson.lrfvg@gmail.com