Behåll kommunernas rätt att säga nej till uranbrytning

I centrum för omröstningen står det kommunala vetot mot uranbrytning. Det handlar om kommunernas grundläggande möjlighet att säga ja eller nej till verksamheter som påverkar deras framtid.

Detta väcker oro bland våra medlemmar i Dalarna, Gävleborg och Mälardalen. Här finns visserligen inte stora alunskifferområden, men prospektering pågår efter metaller som vanadin, koppar och sällsynta jordartsmetaller. Det är mark som i dag bär upp jordbruk, skogsbruk och grundvattentäkter som försörjer hela bygder. Och i dessa projekt kan uran förekomma som biprodukt, vilket gör frågan högst relevant även för vår del av Sverige.

Regeringen har öppnat för uranbrytning och planerar att ta bort det kommunala vetot. Samtidigt utlovas ett nytt veto, men enbart för alunskiffer och först efter en snabbutredning. Problemet är att det saknas tydlighet kring när eller om detta faktiskt blir verklighet.

Det innebär en uppenbar risk för ett rättsligt vakuum: ett fungerande kommunalt inflytande tas bort, och under den period som följer kan bolag ansöka om tillstånd och starta processer som kommunerna inte längre kan stoppa. Sedan kanske ett nytt veto införs, i begränsad form och vid ett senare tillfälle. Men för de beslut som fattas under mellantiden är det för sent.

Det kommunala vetot är en grundbult för det lokala självstyret. Det ger kommuner inflytande över verksamheter som kan få långsiktiga konsekvenser för miljö, vatten och näringsliv. Det är särskilt viktigt i regioner som våra, där jord- och skogsbruk samt tillgång till rent dricksvatten är avgörande för både ekonomi och beredskap.

Att begränsa vetot till en viss bergart är inte tillräckligt. Uran förekommer i flera typer av berg och kan aktualiseras även i projekt som primärt handlar om andra metaller. Ett veto som bara gäller alunskiffer skyddar inte mot det.

Samtidigt måste Sverige stärka sin beredskap. Men det handlar inte bara om metaller, utan också om livsmedelsproduktion, fungerande lokalsamhällen och tillgång till rent vatten. Dessa intressen riskerar att hamna i kläm om besluten centraliseras. Därför behöver riksdagen säkerställa tre saker: att det kommunala vetot för uranbrytning behålls, att inga förändringar skapar ett rättsligt vakuum, och att lokalt inflytande gäller oavsett hur uran förekommer i marken.

Om någon frågade era invånare om kommunen ska ha rätt att säga nej till uranbrytning på sin mark, vet vi vad svaret skulle bli. Nu frågar vi er, riksdagens ledamöter, samma sak. Rösta den 11 juni för att behålla det kommunala vetot. Inte för vår skull, utan för principens skull: att de som lever med konsekvenserna också ska ha inflytande över besluten.

Peter Andersson, ordförande i LRF Dalarna
Johan Persson, ordförande i LRF Gävleborg
Tomas Olsson, ordförande i LRF Mälardalen