Bondens bön: med stövlarna i gyttjan och med hjärta för jorden

Krönika: Bondens bön är en påminnelse om förståelse, samhörighet och kärlek till livet på landet. I en tid av splittring behöver vi lyssna och mötas över staketet.

Ibland förundras jag av olika motsättningar på landet. Storbönder vs småbrukare. Ekologiskt vs konventionellt. Hästfolk vs bönder. Markägare vs arrendatorer. De som alltid syns och hörs vs de som knyter näven i fickan. De som kör John Deere – ja, listan tar aldrig slut.

Ibland undrar jag vilka som räknas egentligen?

Har vi verkligen råd att leta efter oenighet och splittring inom våra egna led? Jag tror att det kan bidra till den psykiska ohälsa vi ser bland bönder idag. Kanske krånglar vi till saker alldeles i onödan. Eller så är det helt enkelt dags för en “regelförenkling på gårdsnivå”.

Bondens bön, en annan sorts tillit

"Ge mig mat och vatten, och jag ska tjäna dig. Ge mig din respekt, och jag ger dig min tillit."

Ungefär så börjar Hästens bön, en text som hänger inramad i fler sadelkammare än det finns mjölkkor. Den viskar om ömhet, tillit och en tyst kommunikation mellan häst och människa.

Men om man byter ut manen mot kepsen, hovarna mot stövlar och stallet mot ladugården, vad får man då? Kanske är det Bondens bön. 

"Ge mig rimliga avräkningspriser och en traktor som startar i minusgrader, så ska jag ge dig mat. Ge mig respekt för mitt arbete, så gör jag det med hela min själ."

Olika språk för samma kärlek till landet

Ett exempel från en lantbrukare:
“Det där hästfolket är så känsliga. Bara höet är grönt så spelar näringsinnehållet ingen roll. Hästar är rena förlustaffären.”

Ett exempel från en hästägare:
“Lantbrukare tror att en häst ska matas som en mjölkko. De förstår inte att hästen är en annan djurart än nöt. Visst är pengar viktigt men också alla mjuka värden som hästen bidrar med.”

Båda sidor pekar på bristande förståelse, lyhördhet och samarbetsförmåga och kanske är det just där vi behöver börja lyssna.

På samma sätt kan vi hitta våra motpoler överallt, om vi väljer att leta. Men kanske handlar det inte bara som hästfolk mot bönder. Kanske är det bara olika sätt att visa kärlek till livet på landet. Här är det ena med lite mer glitter och rosetter, det andra med mer lera och diesel.

Och i bästa fall kan vi mötas mitt på grusvägen och utbyta ett leende eller en hink foder, och kanske ett par goda råd. Vi behöver varandra. För utan varandra blir det ganska tomt där ute på landsbygden oavsett vald inriktning på den gröna näringen.

Och hästen? Den står där, mitt i alltsammans, och undrar vad vi håller på med.

Vi bär landet tillsammans

Nej, kanske handlar det inte om motsättningar. Kanske handlar det om olika språk för samma sak.

För när man lyssnar riktigt noga, så hör man att både hästens bön och bondens bön säger samma sak: "Se mig. Förstå mig. Tvinga mig inte, led mig. Respektera mig och jag bär dig."

Det handlar om balans. I kretsloppet, i relationen, i landskapet. Om biologisk mångfald, där bondens ängar och hästfolkets hagar tillsammans blir hem för humlor, fjärilar och maskrosdrömmar. Om miljöfokus, där varje gödselstack, betesrotation och foderanalys spelar roll. Och om välfärd för djur, människa och mark.

Så kanske är det dags att vi ser varandra över staketet. Att vi möts, inte i diskussionen om vem som bryr sig mest, utan i det gemensamma. I kärleken till djur. I ansvaret för naturen. I viljan att göra rätt, även när det är svårt.

Och kanske, bara kanske, borde Bondens bön också få en plats i ladugården. Inte för att vi glömt vad vi står för, utan för att ibland påminnas om att även de mest jordnära behöver lite höjd.

Bondens bön:
Ge mig jord att bruka, och jag ger dig skörd. 
Ge mig djur att vårda, och jag ger dig liv. 
Ge mig respekt för det tysta arbete jag gör, 
och jag ger dig en framtid du kan lita på.

Be inte om perfektion, be om uthållighet. 
För jag är bonden. 
Jag bär landet. 
Och jag ber bara om det du själv vill få: 
Förståelse. Tillit. Och lite solsken i rätt tid.

Kristina Jacobsson
ledamot LRF Västra Götaland