Bytte karriär – får guldmedalj av kungen

Jan-Erik Anderssons gård har funnits i släktens ägo sedan 1930-talet och drevs tidigare av pappan och farbrodern. I mitten av 1980-talet bytte han från verkstadsgolvet på Saab-fabriken till livet som mjölkbonde. Då fanns här runt 25 kor. Under tio år drev han gården med sin farbror och 1996 tog han över helt. Så småningom utökade han till 36 kor.

– På senare år har jag fått hjälp av mina fem bröder när det har behövts och min farbror, som dog 2008, har också del i medaljen. Det är mycket jobb som krävs om mjölken ska bli av högsta kvalitet och flera år arbetade vi tillsammans, säger Jan-Erik Andersson.

Noggrannhet som grund

I år fyller han 66 och är på gång att pensionera sig från mjölkproduktionen. Han har alltid trivts med jobbet. Det krävs att man är allkonstnär eftersom man arbetar med såväl djur, som livsmedel, odlingar och maskiner.

– Det behövs alltid reparationer och då har jag haft nytta av mina svetskunskaper från verkstadsjobbet. Helheten på en mjölkgård är intressant, men för mig har djuren varit det roligaste. Det som har fått mig att vilja driva gården vidare. De är alla speciella på sitt vis, vissa går alltid efter en och vill bli klappade och andra har sina egenheter, säger Jan-Erik.

– För att lyckas med mjölk av högsta kvalitet gäller det att vara noggrann med allt. Man ska ha bra rutiner vid mjölkning, torka av ordentligt och provmjölka. Korna ska ha rent och snyggt, bra vatten och foder och man måste hålla koll på dem. Ser man att någon inte mår som den ska, ska man ta tag i det direkt; hitta problemet eller ta hit veterinären.

Mer än bara mjölk

På senare år har det talats mer om betydelsen av att producera livsmedel i Sverige. Jan-Erik Andersson tycker att det är en viktig fråga.

– Vi behöver bli mer självförsörjande. I dessa kris- och krigstider i världen kan vi inte bara räkna med att importera allt. Jag är stolt över att jag har producerat mat och i mina trakter är det skogsbygd där det lämpar sig för djur och beten. Det hade varit svårt att göra om detta till en spannmålsgård.

Med gårdens djur får man dessutom ett öppet landskap på köpet.

– Här skulle växa igen snabbt om djuren inte fanns. Betesmarkerna är också viktiga för många andra växter och djur. Det är en miljö som behövs.

Ladugården lever vidare

Som pensionär tänker Jan-Erik Andersson lägga mer tid på gårdens skog. Någon typ av djur vill han också ha kvar, men som kräver lite mindre jobb än mjölkkor.

– Det är roligt att kröna karriären med en guldmedalj. Det har varit intressant och trevligt att jobba med kor och jag känner mig stolt över mjölkkvaliteten. Jag vill inte stänga ladugården helt, så kanske köper jag in kalvar eller föder upp kvigor. Betesmarkerna vill jag hålla öppna. Sedan är det så trivsamt att komma in till djuren i ladugården på vintern. Där är varmt och skönt. Den känslan skulle jag sakna, säger han.