"Ett sagoäventyr att få ta emot medalj av kungen"

Karl-Erik Pettersson skulle egentligen haft sin guldmedalj för flera år sedan, men en miss med kvalitetslapparna som skulle skickas in gjorde att flera år inte registrerades. Men nu kommer medaljen som en guldkant på pensionärstillvaron i stället.

– Det blir en väldigt rolig upplevelse att åka till Stockholm och få medalj av kungen. Det känns som ett sagoäventyr. Min syster och svåger har också fått Guldmedaljen och fler av mina vänner som jag gick lantbruksskola med. Den är en fin belöning för vårt kvalitetsarbete, säger Karl-Erik Pettersson.

Med på resan är frun Ann-Christin Pettersson. Även hon har varit engagerad i korna och ladugården, men också jobbat i skolan.

Gården i Julsta, utanför Kumla, köptes av Karl-Erik Petterssons pappa på 1930-talet. Själv tog han över 1974 och under åren har han utökat från 12 till 36 kor. Sedan 2012 drivs gården av sonen Niklas Pettersson som har byggt en ny ladugård med robotmjölkning och utökat till 70 kor.

Yrkesstolthet och djuröga

Kvalitetsmedvetandet har funnits med sedan start. Det handlar om yrkesstolthet, säger Karl-Erik Pettersson, och ska man lyckas måste man vara noga med allt.

– Det gäller ordning och rent i ladugården och diskningen. Korna ska vara rena och få bra foder. Man får också försöka ha blick för dem, det där djurögat, så att man snabbt ser hur de mår. För mig har det bästa med jobbet varit att ägna mig åt djuren. Jag har en bror som arrenderade en gård i närheten och var bra på maskiner och att snickra. Han hjälpte mig med det, så kunde jag lägga kraften på djuren.

Kor är personligheter och vissa blir alltid speciella, berättar han.

– Jag minns särskilt en som hette Höjda. Hon fungerade inte så bra hos grannen och vi köpte henne. Det var en väldigt snäll ko och hon mjölkade jättebra hos oss. Bäst av alla i ladugården.

Förändrad syn på lantbruk

Under de år familjen Pettersson har varit verksamma inom branschen har det skett stora förändringar. Tekniken har gjort arbetet mindre tungt och även inställningen till lantbruk har förändrats.

– Förr tänkte vi inte så mycket på mat och beredskap, men det är annorlunda i dag. Man förstår vikten av att vi producerar livsmedel i Sverige. Det oroliga världsläget påminner ju om det, säger Karl-Erik Pettersson.

– Vi behöver måna om det vi kan producera i Sverige. Inte minst för att vi är duktiga på djurhälsa. Här används till exempel ytterst lite antibiotika. Tack vare våra betande djur får vi dessutom öppna landskap. Det ska man heller inte glömma, säger Ann-Christin Pettersson.

Pedagogen i henne har alltid brunnit för att berätta om lantbruket. I ett 30-tal år ordnade hon skolbesök på gården.

– Jag tog tjänstledigt på våren för att visa barngrupper hur en mjölkgård fungerar. Trots att de bor i lantliga trakter har många ingen aning. Det var fantastiskt roligt att göra det och träffa alla nyfikna barn. Det kändes också viktigt att ge dem koll på mat som de äter varje dag, säger hon.

Framtidstro i nästa generation

När sonen tog över gården fortsatte Karl-Erik Pettersson att hjälpa till med korna, men nu är han pensionär på heltid.

– Det var roligt att Niklas var så intresserad att han ville ta över och satsa. Det är verkligen en jättefin ladugård han har byggt. Jag tror att mjölkproduktion är en framtidsbransch, säger Karl-Erik Pettersson.

– Ja, det måste det vara! Mjölk är ett nyttigt livsmedel och jag vill absolut kunna köpa svensk ost, yoghurt och smör, avslutar Ann-Christin Pettersson med ett bestämt leende.