Gärna dialog - men först måste jägarna ta större ansvar

Svenska jägareförbundets svar på Palle Borgströms debattartikel i Svenska Dagbladet visar på en ovilja att erkänna de problem som viltet ställer till i skogen och på vår åkrar. I sin slutreplik bemöter Palle två av förbundets ståndpunkter.

Efter Rysslands invasion av Ukraina ställde sig alla länder i närområdet samma fråga: hur ser beredskapen ut? har vi tillräcklig försvarsförmåga? kan vi öka livsmedelsproduktionen? Det finns helt enkelt ett före den 24 februari i år och ett efter. I Svenska jägareförbundets replik är det som att tiden stått stilla. Allt är frid och fröjd i skogen. Trots att vi aldrig någonsin haft så mycket viltrelaterade skador i skog och grödor som vi har idag. Och trots att vi aldrig haft så många viltolyckor i trafiken. Här hade vi önskat oss ett konstruktivt svar som visade att vi tillsammans vill upprätthålla svensk livsmedelsproduktion och inte låta viltet förstöra stora mängder mat innan det når köksbordet eller skogsråvara som är helt avgörande för en hållbar omställning av samhället.

Jag vill därför framför allt bemöta två ståndpunkter:

För det första att det inte behövs någon förändring av jaktlagen. Den skrevs för 35 år sedan med syfte att skydda och vårda viltet som det såg ut då. Det var i en tid när många viltstammar var svaga och behövde stöttning för att sen jagas när de växt sig starka nog. Låt oss vara överens om att stammarnas utveckling nu är på en helt annan nivå. Ett talande exempel: antalet vildsvinsolyckor i trafiken ligger på ca 7000 om året. När jaktlagen skrevs var det ett närmast okänt begrepp för oss. Ungefär som det är i våra grannländer. I Finland orsakar vildsvin ungefär 50 olyckor om året, i Norge runt 10 och i Danmark 0. Då är det rimligt att lagen moderniseras för att nu skydda livsmedelsproduktionen – denna gång från viltet. 

För det andra att viltet endast är markägarens ansvar. Så enkelt är det ju inte. Ansvaret är delat mellan markägaren och jakträttsinnehavaren. Och delat ansvar är som bekant ingens ansvar. Den ena markägaren kan ha ett mål att maximera viltet, grannen bredvid att minska det och jakträttsinnehavaren att öka beståndet av en särskild viltart. I princip alla fastigheter i Sverige är dessutom för små för att förvalta viltet inom fastigheten. Konsekvenserna får oftast skogs- och lantbrukaren ta eftersom ett vildsvin eller rådjur inte känner till några gränsdragningar på en karta. 

Låt mig avsluta med att ge Svenska jägareförbundet rätt på en punkt. Det är inte i replikskiften som denna vi kommer nå framgång. Det krävs även politisk handlingskraft för att på ett bättre sätt än idag förvalta viltet. Inte minst genom tydliga målsättningar och toleransnivåer som tryggar svensk livsmedelsproduktion. Vi är självfallet öppna för dialog med det kräver att jägarna tar ansvar för de problem som stora viltstammar orsakar. Tyvärr har tidigare försök visat på motsatsen.

Palle Borgström, förbundsordförande LRF