Hur blir vi av med Granbarkborren?

Så har det då blivit 1 juli, dagen då allt granvirke skall ha lämnat skogen för att vi skall vara säkra på att inga nya borrar skall kunna svärma. Och hur väl lyckas vi med det? Tämligen dåligt, enligt min mening.

Skogsägare har 6–8 veckor på sig att identifiera, hugga och köra ut angripna träd, i en period då många lantbrukare har fullt upp ändå, med vårbruk, betessläpp och vallskörd. Och lyckas skogsägaren få ut virket till skogsbilvägen, vill det till att det blir hämtat omgående, annars är arbetet i det närmaste ogjort. Den kapacitet o logistik för att lyckas med det, finns inte i skogssverige i dag. Så vad gör vi då?

Skogshygienen måste bli bättre

För att på några års sikt få ner mängden av granbarkborren och årligen skadad granskog, måste skogshygienen bli långt mycket bättre än var den är nu. Det är orimligt att ha en lagstiftning som tillåter att upp till 5 kubikmeter, år av vindfälld och toppbrutna granar får ligga oupparbetat, samtidigt som Skogsstyrelsen uppmanar skogsägarna att söka efter angrepp på stående skog. Vi kan inte ha en lagstiftning som tillåter utfodring av granbarkborren. Att städa skogen från vindfällen o toppbrott är ett måste om vi skall få bukt med borren. Tyvärr har de flesta av de riktigt stora skogsägarna en annan taktik; de tar aldrig reda på enstaka vindfällen, de väljer att hugga rubb o stubb när problemet med granbarkborren blivit ohanterligt.

Sven Callenberg
skogsägare i Åmål, LRF Västra Götalands regionstyrelse