Krönika: Beredskapscirkus

En jourkväll kan bjuda på allt från dramatik i cirkusmane¬gen till akuta kalvningar på ensliga gårdar. Bakom varje telefonsignal döljer sig en ovisshet – en vardag fylld av improvisation, ansvar och ibland rena cirkusnummer. Det och mycket mer berättar Maria Olsson i skånestyrelsen i en krönika.

En ovanligt vacker pingstaftonkväll i slutet av 00-talet ljöd jourtelefonens skarpa ringsignal genom den tysta skymningen. Mannen på andra sidan luren framförde sitt ärende på bruten engelska och det var inte många detaljer jag fångade upp mer än att det fanns en skadad cirkushäst och att hjälp önskades omgående. Väl på plats förstod jag att den lilla hästen hade genomfört ett cirkusnummer av oplanerad karaktär och därmed lyckats att mer eller mindre skalpera sig själv. I skenet av en sämre mobiltelefon tog det mig en bra stund att tråckla ihop skadan ivrigt påhejad av diverse trapetskonstnärer, clowner och ballerinor. När hästen var lappad och klar var det dags att träffa självaste cirkusdirektören för att ordna med betalningen. Direktören såg frågande på mig men nu handlade det inte längre om språkförbristningar. Betala? Cirkusen kunde inte ens betala foder till djuren så hur kunde jag tro att de skulle kunna betala en veterinärförrättning med jourtaxa? Direktören flackade med blicken och tänkte så att det knakade.

Att ha jour som distriktsveterinär är en högst varierande uppgift. Du vet aldrig vad som väntar bakom nästa telefonsamtal. Ena stunden får du övertyga en äldre dam om att det inte är ett akut ärende att klippa hundens klor en fredagskväll, nästa samtal handlar om en ko med livmoderframfall eller en kalv som tänker sig en entré till världen med sätet först. Det är högt och lågt i en salig blandning men allra oftast känns det meningsfullt och viktigt, inte minst så länge den strategiska godispåsen i bilen inte hunnit bli uppäten utan ännu ger lite tröst när man lämnar den varma sängen för att ge sig av i natten.

Under våren och sommaren har vi hört och läst om hur Jordbruksverket drar sig tillbaka från södra Halland med en stor osäkerhet om hur jouren ska bemannas som följd. Jordbruksverket hänvisar till att det i området finns gott om privata veterinärer som kan ta över beredskapen och att Jordbruksverket ska verka där deras resurser gör störst nytta. De statliga distriktsveterinärerna får endast verka i områden där det inte finns marknadsmässiga förutsättningar för veterinär verksamhet men måste å andra sidan bära sig ekonomiskt eftersom EU reglerar hur högt statsstöd Jordbruksverket får erhålla.

Maxnivån för statlig finansiering har nåtts under 2025 och det är inte möjligt att tillföra mer statliga pengar till verksamheten. På en del håll i landet finns det även problem med att distriktsveterinärerna väljs bort dagtid till förmån för privata aktörer helt utan eller med begränsad beredskapsverksamhet. I en sådan situation blir det både svårt att få ekonomisk snurr på verksamheten samt att upprätthålla arbetsplatsens kompetens och attraktion. Inget av detta ursäktar dock frånvaron av dialog mellan verket och de privatpraktiserande veterinärerna i Halland. Att lägga ner de statliga veterinärstationerna utan att vara i kontakt med de man tänkt ska ta över verksamheten duger inte Jordbruksverket. Christina Nordin som är f.d. generaldirektör på Jordbruksverket menar att förändringar alltid skapar oro, men i detta fall hade mycket oro kunnat undvikas genom kommunikation och samarbete. För allas skull, inte minst djurens, måste en lösning vara på plats innan Jordbruksverket drar sig tillbaka från ett område.

Hur ska då denna beredskapscirkus undvikas i framtiden? Grundproblemen är flera. Ett är EU:s tak för statsstöd och ett annat är bristen på stordjursintresserade veterinärstudenter. Läs gärna LRF:s positionspapper angående veterinärtillgång och förslagen för att lösa problemen både på kort och lång sikt. 

Hur blev det då med betalningen för utfört arbete den där sena pingstaftonen för många år sedan? Efter en stunds betänketid tändes det ett ljus i cirkusdirektörens ögon och han sken upp när han kom på lösningen: You can come tomorrow and ride a camel! I can take a photo!

Nu blev det varken kamelritt eller något fotografi av densamma utan mannen som hade lockat cirkusen till Mörarp drog en djup suck och betalde notan ur egen ficka, så just den cirkusen gav ett plus i statens kassa.

Maria Olsson, ledamot LRF Skåne