När drömmen om en gård blir ekonomiskt omöjlig

Att ta över en gård borde vara en chans att förvalta ett arv. Men för dagens unga har det blivit ett ekonomiskt risktagande. Det skriver Annie Gradin, ordförande för LRF Västernorrland i sin krönika och menar att drömmen om gården har blivit ett högriskprojekt där miljonbelopp, familjerelationer och framtidsdrömmar står på spel.

Det sägs att man inte kan sätta ett pris på arv men det är precis vad som händer vid ett ägarskifte av en lantbruksfastighet. Summor som stiger i takt med marknadens värdeutveckling gör att gården, som för lantbrukaren är hela världen, blir en affär snarare än ett livsval.

När drömmen kolliderar med verkligheten

Jag känner många unga som älskar djuren, jorden och skogen, sådant som inte kan mätas i pengar. De behövs för att de gröna näringarna ska kunna leva vidare. Men för att uppfylla sina drömmar måste de räkna på miljonbelopp, amorteringar, pantbrev och framtida skatter. Vilket i sin tur resulterar i att de tvingas tacka nej till att ta över en gård som gått i arv i generationer. Inte för att de inte vill, utan för att de inte har råd.

När priserna på jordbruksmark rusar förändras spelplanen. Vid kafferasterna hemma hos min mormor och morfar har jag flera gånger fått höra hur det var på den tiden de var unga och morfar precis hade tagit över driften av gården. Då var allting så självklart. Den som tog över driften ärvde också gården. En slags kompensation för det hårda arbete som en gård medför. Idag är det ett affärsavtal i mångmiljonklassen, där få unga har möjlighet att ens delta. Ett risktagande där både ekonomi, familjerelationer och framtidsdrömmar står på spel. 

Ett ansvar som få klarar av att bära själva

Trots allt detta förväntas det ske per automatik. "Det är väl klart du ska ta över!" säger folk. Som om det vore en gåva. Visst är det en ära, men det är också ett ansvar som få klarar av att bära själva.

Föräldragenerationen har ofta kämpat hårt. De har byggt upp gården, amorterat lån och arbetat dygnet runt. Det är fullt rimligt att de vill ha ekonomisk trygghet inför pensionen. Men när den tryggheten kräver att barnen tar på sig stora lån för att kunna lösa ut sina egna föräldrar, då uppstår en obalans som är svår att bortse från.

Vi pratar mycket om behovet av unga lantbrukare, om matförsörjning och om att hela Sverige ska leva. Men det största hindret är inte ointresse. Det största hindret är att det inte går ihop ekonomiskt. Ett ägarskifte borde vara en möjlighet. Idag är det ofta en skuld, både i pengar och ansvar. Frågan är hur länge det kommer att vara hållbart.

Annie Gradin, ordförande LRF Ungdomen Västernorrland