Skogshuggare med prisad mjölk i blodet

– Klart jag är stolt över guldmedaljen. Det kan man få vara om man lyckats med mjölken 365 dagar om året under så lång tid. Det blir mängder med mjölkningar och provtagningar om man räknar på det. Det var roligt att jag hann få den, säger Roger Jonsson.

Han tog över Hansols gården efter föräldrarna 1985. Där har han haft 17 kor genom åren. Vid sidan om att vara mjölkbonde har han arbetat för Mellanskog, först som anställd och sedan via eget företag. Nu har han hunnit fylla 68, pensionerat sig från skogen men mjölkkorna har han kvar.

– Tomt i ladugården vill man inte ha, konstaterar han.

Två yrkesliv parallellt

Roger Jonsson har trivts med båda sina yrkesval, även om det blev två rätt fysiska arbeten.

– Det kändes självklart att ta över gården. Jag har varit intresserad av djur och traktorer ända sedan jag var liten. Men här fanns inte så mycket mark att jag kunde utöka. Efter lumpen hade jag börjat jobba i skogen och eftersom jag var i hyfsad kondition och utan krämpor rullade det på med båda jobb. Jag trivdes i skogen och jag trivdes på gården och nu slapp jag välja.

Ko-arbetskamrater och släktled

Det som lockat honom mest med livet som mjölkbonde är omväxlingen. Det är vårbruk, vallskördar, och den lugnare vintertiden, kalvningar och betessläpp. Och inte minst, de trevliga ko-kollegorna.

– Djuren är som vänner. När man bara har 17 kor kommer man dem nära och det är roligt att följa släktleden. I ladugården har jag till exempel Gudrun, Maja, Brunta och Silverö, de korna är från ett gammalt släkte. Så har vi Saga, den första, 213 Saga, köpte jag som kviga och hon mjölkade så mycket att hon fick diplom. Hon blev 11 år och på 8 år och 8 månader kom hon upp i över 100 ton! Jag har fortfarande kvar diplomet och den kofamiljen finns kvar på gården, säger han.

Kvalitet varje dag

Han har alltid strävat efter högsta kvalitet. Då gäller det att lägga ner jobb på djuren och mjölkningarna. Varje spene måste testas innan mjölken kan skickas till tanken. Det handlar om yrkesstolthet – och arbetsglädje.

– Korna måste vara friska och välmående, utrustningen ska vara i skick, fodret och vattnet bra och inget ska krångla i ladugården. Då får man mjölk av högsta kvalitet. Och när det rullar på och allt fungerar, då är det ju också roligare att jobba, säger Roger Jonsson.

Kraven på mjölken är höga i dag, men de går att nå, konstaterar han. Utrustningen och teknikutvecklingen har dessutom tagit stora kliv framåt.

– När jag var liten hämtades mjölken i krukor. På sommaren kunde de stå från tidig morgon till mitt på dagen på mjölkbilens flak, utan kylning. Provtagningen var heller inte vad den är i dag. Så visst har kraven blivit hårda men vi har helt andra förutsättningar.

Mjölk, beredskap och landskap

Däremot tycker han inte att det är rätt att sätta upp krav för svenska bönder, och sedan köpa in mat som kan vara producerad på sätt som är olagliga här.

– Det köps mycket mat i kommuner och regioner. Ställer de samma krav på den som myndigheterna ställer på oss? Det kan vara mat från länder med helt andra regler.

I dag talas det i alla fall mer om beredskap och vikten av inhemsk matproduktion. Det är steg i rätt riktning, säger Roger Jonsson.

– Maten i dag skulle inte ens räcka i dagar om gränserna stängdes. Det är viktigt att vi producerar livsmedel där vi kan. Nu när köttet tog slut på butikshyllorna blev det också en ögonöppnare, tror jag. Men att starta upp köttproduktion tar tid. Vi måste tänka långsiktigt.

Han framhåller också andra värden med svenska mjölk- och köttgårdar.

– Där det finns djur som betar, där slyar det inte igen. Här hos mig har jag marker ner mot en å. Nu är det ett öppet vackert landskap. Betena är också en miljö som är viktig för andra djur och växter. Det blir natur där både människor och djur trivs.

Så länge lusten finns

Än så länge har han inga planer på att själv sluta med djuren. Han har både mjölkkor och dikor och de är trevliga inslag i pensionärstillvaron.

– Jag trivs med djur och natur och håller på så länge jag får vara frisk. Det kan förhoppningsvis bli många år till, så återkom med den frågan om tio år eller så, avslutar Roger Jonsson piggt.