LRFs historia

Regeringen försökte utan större framgång att hantera krisen med åtgärder som maximipriser, exportförbud, ransonering och skördebeslag. Jordbrukarna tvingades att uppge hur mycket de hade skördat och sedan leverera allt utom det egna hushållets behov till statens uppköpare. Och inspektörer tillsattes för att kontrollera att reglerna följdes.

Detta är bakgrunden till att Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap (SAL) bildades i februari 1917. SALs syfte den första tiden var att bevaka jordbrukets intressen i förhållande till krispolitiken. Man gav också rådgivning åt medlemmarna när det gällde bokföring, ekonomibyggnader och maskiner. Man vände sig till alla jordbrukare, men ledningen bestod främst av storjordbrukare. Organisationen hade goda kontakter i riksdagspartierna och regeringen. SAL kunde därför utöva ett visst inflytande men fick inte mer än några tusen medlemmar.

Värvningskampanjer gav medlemmar

Efter sin omorganisation 1929 blev SAL spindeln i det lantbrukskooperativa organisationsnät som byggdes upp under 30-talet. SAL tog initiativ till en rad riksorganisationer för olika branscher, exempelvis Svenska mejeriernas riksförening (SMR) och Sveriges Slakteriförbund. Med hjälp av statliga bidrag genomförde man systematiska värvningskampanjer och fick så gott som samtliga svenska bönder att gå med i föreningarna.

Lantbrukskooperationen fick också stöd av staten genom en gynnsam lagstiftning. Mjölkregleringen, som infördes 1932, gav SMR rätt att inkassera en mjölkavgift från alla leverantörer. För oorganiserade bönder var betalningen av avgiften en krånglig procedur som man slapp om man gick med i mejeriföreningen. 1939 års mejeristadga tvingade många små privatmejerier att lägga ned, eftersom de inte hade råd med de ombyggnader som krävdes för att klara de hygieniska kraven. Samma år satte en lag om pastörisering stopp för direktleveranser av mjölk till konsumenterna. Lantsmörsförordningen 1940 begränsade möjligheterna att sälja hemtillverkat smör. Även slakteriföreningarna fick statlig draghjälp i form av hygieniska normer som tvingade många små privatslaktare att slå igen.

När SAL 1940 bytte namn till Sveriges Lantbruksförbund hade organisationen definitivt blivit en maktfaktor att räkna med. Under andra världskrigets försörjningskris bjöd regeringen in Lantbruksförbundet och Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) till förhandlingar om livsmedelspriserna. Lantbruksförbundet hade tillgång till statistik om skörderesultat och även andra expertkunskaper som staten saknade.

Regelbundna förhandlingar

Efter kriget permanentades förhandlingssystemet. I den statliga Jordbruksnämndens hägn fördes regelbundet förhandlingar mellan å ena sidan RLF och Lantbruksförbundet och å andra sidan en konsumentdelegation med företrädare för KF, LO och TCO.

Förhållandet mellan Lantbruksförbundet och RLF var från början en aning ansträngt, men prisförhandlingarna bidrog till ett samarbete som så småningom fördjupades alltmer. De två organisationerna hade samma medlemskår men helt olika struktur. RLF kan beskrivas som en folkrörelse med många små lokalavdelningar. I Lantbruksförbundet var däremot medlemskapet indirekt via de ekonomiska föreningarna. Där var det affärsverksamheten som stod i centrum och denna blev under efterkrigstiden alltmer storskalig och centraliserad. Mejerier och andra verksamheter koncentrerades till ett litet antal stora anläggningar. Lantbruksförbundet hade blivit ledare för en stor industrikoncern.

I prisförhandlingarna 1971 krävde LRF en kraftig mjölkprishöjning för att hejda den nedåtgående utvecklingen. Medlemmarna stödde kraven vid stora demonstrationer. Särskilt ”Jönköpings möte”, där 20 000 bönder deltog i protesterna, väckte uppmärksamhet. Det följande avtalet blev en framgång för LRF och optimismen började åter spira i bondeleden.

Däremot ledde de stigande matpriserna till att många konsumenter, inte minst barnfamiljer, protesterade. Följden blev att statliga subventioner på baslivsmedel infördes.

Gröna vågen lockar människor till landsbygden

Den nya politiken sammanföll med den ”gröna vågen”, ett begrepp som lanserades av LRFs tidning Land. Allt fler människor såg med kritiska ögon på urbaniseringen och det moderna konsumtionssamhället. Intresset för landsbygd och folkkultur vaknade. Unga storstadsbor flyttade ut på landet för att leva ett alternativt liv nära naturen.

Det fanns fler omständigheter som gynnade bönderna och LRF. Världsmarknadspriserna på livsmedel steg vilket gjorde importen mindre lönsam. Det rådde matbrist i världen vilket talade för att den svenska produktionen inte borde minskas. Det fanns inte heller någon anledning att öka takten i jordbrukets rationalisering av arbetsmarknadsskäl, eftersom industrin inte längre efterfrågade mer arbetskraft.

1970-talets bondevänliga samhällsklimat avspeglades i det jordbrukspolitiska beslut som riksdagen fattade 1977. Det var en nästan total omsvängning jämfört med beslutet som fattats tio år tidigare. Till saken hör att Sverige vid den här tiden hade en statsminister (Thorbjörn Fälldin) och en jordbruksminister (Anders Dahlgren) som båda var medlemmar i LRF och verksamma bönder. Dahlgren förklarade att jordbruket 1967 hade stämplats som en belastning för samhället och att det nu var dags att sudda ut den negativa stämpeln.

Opinionen svänger

På 1980-talet svängde dock opinionen återigen till böndernas nackdel. Allt fler ekonomer och politiker ansåg att LRFs starka inflytande var en del av förklaringen till de höga matpriserna i Sverige. Bristen på konkurrens inom livsmedelsindustrin, där de LRF-anslutna kooperativa företagen dominerade, pekades ut som en annan orsak. Negativ miljöpåverkan i form av övergödning av haven och rester av bekämpningsmedel i maten gjorde också att jordbruket uppmärksammades.

1980-talets jordbruksdebatt kretsade annars mest om vad man skulle göra åt det växande matöverskottet. Världsmarknadspriset låg under prisnivån i Sverige och när överskottet exporterades betalade staten mellanskillnaden. 1985 föreslog regeringen att detta exportstöd skulle avvecklas. Syftet var att skapa balans mellan produktion och konsumtion, men bieffekten skulle bli en kraftig minskning av den svenska åkerarealen.

Den senaste tidens utveckling hade varit problematisk för LRF och dess medlemmar. En allt större andel gårdar drevs nu på deltid och de heltidsbönder som fanns kvar hade problem med att få ekonomin att gå ihop. Sammanslagningarna inom de kooperativa föreningarna hade dessutom ökat avståndet mellan ledningen och medlemmarna, men LRF kunde fortfarande fungera som en enande faktor. 1985 samlade man åter bönderna till massiva protestaktioner, i det så kallade bondetåget med över 20 000 deltagare. Stora förändringar väntade runt hörnet.

Det började 1988 när LRF beslutade om spårbytet. I stället för att i första hand förhandla om priser, flyttades fokus till näringspolitisk bevakning och företagsservice. Bonden skulle inte längre vara lika utsatt för politikens nycker, utan vara en entreprenör och LRF svängde från att ha varit produktionsorienterat till att bli marknadsorienterat. Internationalisering, miljö och energi blev viktiga frågor. Efter uppgörelsen i Gatt 1989 började jordbruket avregleras och det svenska jordbruket började avregleras efter ett beslut i riksdagen 1990.

Avregleringen kom dock av sig efter bara några år då Sverige anslöt sig till EU 1995 och en ny jordbrukspolitik följde. LRF tog efter ett stämmobeslut 1990 ställning för ett svenskt EU-medlemskap och deltog inför folkomröstningen aktivt i kampanjens ja-sida. Man såg fram emot att kunna konkurrera på samma villkor som bönderna i Europa.

Regeringens politik ger bönderna tung ”ryggsäck”

Regeringen utnyttjade dock inte EU-medlemskapets fördelar fullt ut och genom specialskatter fick bönderna vara med och finansiera medlemsavgiften. Med medlemskapet följde också merarbete för bönderna i form av byråkrati och snåriga regler. LRF och bönderna reagerade kraftigt mot regeringens politik, som de menade gjorde dem mindre konkurrenskraftiga gentemot bönderna i Europa, och genomförde stora protestmöten. Mest uppmärksammad blev ”ryggsäcken”: varsin ryggsäck full med stenar till riksdagsledamöterna fick symbolisera de extra bördor svenska bönder bar på. Kampanjen var som mest intensiv 1998 men trappades sedan ned efterhand som bördorna lättade.

LRF lanserade sitt konsumentpolitiska program 1992, ”Sveriges bönder – steget före”, med stränga krav på miljöhänsyn, djuromsorg och kvalitet – det som senare kom att kallas den svenska modellen. Genom stora annonskampanjer på temat ”Sveriges bönder på väg mot världens renaste jordbruk” ville man öka konsumenternas förtroende, men också satsa på export. LRF var också med bland stiftarna till KRAV, engagerade sig i ”Det naturliga steget” och antog 2002 en ny värdegrund för djurskyddet med syfte att skapa bra förhållanden för djuren. Många gånger har man fått kryssa mellan motstridiga åsikter bland anhängare av ekologiskt respektive konventionellt jordbruk.

Den svenska matens ställning skulle stärkas och LRF satsade under perioden på flera projekt för att profilera svensk mat. Redan 1989 inleddes diskussioner om att starta en restauranghögskola i Grythyttan och fem år senare invigdes Måltidens hus i samarbete med Carl Jan Granqvist. Under 2000-talet har LRF arbetat med att kommunicera svenska mervärden och lyfta den inhemska matens ställning.

Affärsverksamheten växer

Under 1990-talet växte LRFs affärsverksamhet, men trots ständigt ökande vinster växte kritiken. Man ifrågasatte Förbundets aktieinnehav och ägandet av företag i Finland och Baltikum. LRFs styrelse hade dock en tydlig strategi att tillsammans med grannländerna stärka positionerna för att kunna utgöra en motvikt till de multinationella livsmedelsjättarna och kunna spela en aktiv roll. Nya riktlinjer 2003 innebar begränsningar av affärsverksamhetens inriktning och de kooperativa företagen fick större inflytande.

Under den här 20-årsperioden har bonden utvecklats till en entreprenör och både bondens och matens ställning i samhället har stärkts. Medlemsantalet ökar, LRF har fortsatt stark ställning och uppfattas som böndernas företrädare. Kooperationens roll inom LRF har tonats ned till förmån för den enskilde bondeföretagaren.