Ägarskifte, när ett kapitel slutar och ett nytt börjar

KRÖNIKA: Vad händer vid ett ägarskifte när gården inte längre går i arv? När livsverk ska lämnas vidare, men framtiden ser annorlunda ut än förr? Som gårdsmäklare och förtroendevald i LRF möter jag dagligen människor som står inför livsavgörande beslut. I denna krönika delar jag tankar och erfarenheter från möten med lantbrukare, familjer och fastigheter där ett kapitel just har avslutats och ett nytt är på väg att börja.

Landsbygdens historia och framtid

Jag funderar ofta över landsbygdens framtid och dess historia. Det intresset väcktes redan när jag, fortfarande i blöjor, bläddrade i mammas vägatlas och för första gången mötte världen. Idag, 40 år senare, får jag dagligen möjlighet att studera kartor, besöka fastigheter och samtala med ägare, köpare, spekulanter, bankkontakter och andra aktörer inom den gröna näringen. Jag får se oräkneliga platser, träffa mängder av folk och ta del av fantastiska livsberättelser.

Gång på gång möter jag fastighetsägare till gårdar som gått i arv i generationer. Platser där lantbrukaren brukar samma jord som hans förfäder brukade för över hundra år sedan. Själv kommer jag från en bohuslänsk gård där den elfte generationen just har fötts. Hundratals år på samma plats! Hissnande, eller hur?

De flesta fastighetsägare ser sig som förvaltare, vårdare av gården inför nästa generations övertagande. I förra årets Skogsbarometer, en årlig undersökning som Verian (tidigare Kantar Public) utför på uppdrag av Swedbank, Sparbankernas Riksförbund och Ludvig & Co, framgick att 58 procent av de tillfrågade hade förvärvat sin fastighet från föräldrar eller syskon. Ytterligare 14 procent hade köpt den från andra släktingar. Endast 28 procent uppgav att de köpt fastigheten på den öppna marknaden. Det visar att viljan att låta gården vandra vidare inom familjen är stark, både hos nuvarande och kommande generationer.

När gården inte går i arv, känslor och utmaningar

Men vad händer när ingen vill ta över? Eller när ägaren har andra planer?

Om ingen i familjen vill ta över uppstår inte bara en praktisk utmaning, utan ofta också en existentiell kris. Det blir ett avbrott i den långa berättelsen om markens förvaltning, där släktingar har slagit rot och liv har levts. Känslan av att vara den sista länken i kedjan kan vara överväldigande. Jag möter ofta gårdsägare som har stora samvetskval inför att sälja. Även om de vet att det är rätt beslut hugger det till i hjärteroten. Det vrider liksom runt ordentligt! Inte sällan går det flera år mellan tanke och handling. Det måste få sjunka in. Och för den som har varit där, ni vet.

Familjekonflikter och äganderätt, svåra samtal

Det andra scenariot är av en annan karaktär. När nuvarande ägare inte har för avsikt att sälja till barnen, utan i stället ser gården som sin pensionsförsäkring. Att mamma väljer att sälja skogen på öppna marknaden till högstbjudande, i stället för att överlåta den till barnen genom gåva mot vederlag, är en nyhet som inte alltid landar lika lätt hos mottagaren som morgongröten i magen. Familjer har slutat fira jul tillsammans för mindre än så. Med det sagt så vill jag, å det bestämdaste, säga att i äganderätten finner vi också säljrätten. Även om många drömmer om att gården ska vandra från generation till generation så har man nästan alla gårdsägare rättigheten att sälja sin fastighet och ingen skyldighet att ge bort, rea ut eller sälja till en förutbestämd köpare. Jag lyssnar till en hel del berättelser från potentiella övertagare som pratar om deras rätt till gården som om mor och far eller andra släktingar redan var avlidna. Inte värdigt och riktigt sorgligt.

Oavsett hur ett ägarskifte sker är det sällan enkelt, snabbt eller friktionsfritt. Det handlar ofta om tre saker: livets ändlighet (ålder, sjukdom, död), pengar och framtidsvisioner. De två första bäddar för obekväma samtal och den tredje kan komma med överraskningar.

”Va? Vill du inte ta över?”
”Vill du hellre sälja till grannen än till mig?”
”Vadå Hemnet???”

Det finns snart inte en historia jag inte har hört.

Mitt råd till dig som äger gård

Mitt professionella råd är att inte försöka ta med dig gården ner i graven. Oavsett hur jobbigt det är med förändring, spänstiga familjediskussioner eller osäkerhet kring framtiden, så är det klokt att ta tag i frågorna medan du lever. Låt inte ansvaret falla på dem som överlever dig. Ägande av fastigheter löser sig inte självt. Det kräver aktivt engagemang.

Med det sagt är det ändå vanligt att gårdar byter ägare som en del av ett dödsbo, vilket leder mig till avslutningen av denna krönika.

Jag vill dela med mig av de mest ödmjuka ögonblicken i mitt yrkesliv. Det är när jag blir inbjuden till ett hem där någon just har gått bort. Att vandra över en gårdsplan i skuggan av en person som nyss var men inte längre är, är en jordnära och närvarande upplevelse. Ofta går jag runt med en eller flera familjemedlemmar, lyssnar till deras berättelser och tittar på gamla bilder och kartor från förr. Ibland är jag där med ett juridiskt ombud, och ibland helt ensam. Det är då, i en blandvändning, som tiden saktar ner. Alla mina sinnen är med mig och gården håller andan. Kanske undrar vi båda vad som ska komma härnäst.

Till dig som funderar över gårdens framtid vill jag säga detta: Där ett kapitel tar slut börjar alltid ett nytt. Historien är i ständig förändring. Det är okej, och det kommer att ordna sig, även om det inte blir som det varit eller som vi föreställt oss. Den insikten behöver vi vila i, samtidigt som vi fattar kloka beslut för framtiden.

Jennie Bråthén
ledamot LRF Västra Götaland