Artskyddet i Sverige måste bli mer rättssäkert för landets skogsägare

Det behövs ett samlat grepp för att komma tillrätta med de mycket stora problem hanteringen av artskyddsförordningen orsakar, skriver LRF Skogsägarnas ordförande Paul Christensson i ett öppet brev till Klimat- och miljöminister Annika Strandhäll. Han illustrerar problematiken med vilka konsekvenser artskyddet får för familjeskogsbrukaren Bengt.

Bengt Andersson, 60 år, är skogsägare i en by utanför Västervik. I februari 2022 lämnade han in en avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen om att avverka två hektar granskog. Träden planterades en gång av Bengts föräldrar och han har själv gallrat vid flera tillfällen. Vinsten från avverkningen skulle han använda för att spara till den stundande pensionen. I samband med det fick Bengt en lång begäran om underlag från Skogsstyrelsen.

Bengt skulle inventera alla fåglar i det berörda området, vilka arter, vilket kön och vilka bon och ägg som tillhörde dessa. Bengt skulle göra det vid tre olika tillfällen under våren. Dessutom behövde han ta in och bekosta en konsult eftersom uppgiften kräver specialistkunskap enligt Skogsstyrelsen. Men berättelsen stannar inte där. I samband med inventeringen upptäcktes en fridlyst blomma, under namnet knärot, på hans mark. Detta innebär att han inte får avverka och han behövde istället söka dispens hos både länsstyrelsen och Skogsstyrelsen. En process som tar upp till ett år. Knärot finns på miljontals platser i Sverige, enligt Riksskogstaxeringen.

Efter att båda myndigheterna hade behandlat hans ansökan fick Bengt äntligen möjlighet att fortsätta med sin planerade avverkning. Men eftersom den lokala fågelklubben hade sett hans avverkningsanmälan till Skogsstyrelsen, som ligger publikt på myndighetens hemsida, så valde de att lämna in en överklagan till Mark- och miljödomstolen. Organisationen behöver nämligen inte betala någonting för att driva en rättsprocess mot en skogsägare, men Bengt måste bekosta ombud.

Efter en rättslig process väljer Mark- och miljödomstolen att neka Bengt sin avverkning. Anledningen är att fågeln talltita, som är skyddad enligt artskyddsförordningen, nu har flyttat in på hans mark. Det finns över en miljon talltitor i Sverige enligt fågeltaxeringen. Men eftersom det inte finns några höga naturvärden i övrigt på Bengts mark utöver en fågel och en knärot, vilket de olika myndighetsprocesserna visat, så får Bengt inte ett erbjudande från länsstyrelsen att bilda ett områdesskydd.

Bengt står därmed kvar utan ersättning, eftersom artskyddsförordningen aldrig var tänkt att tillämpas på ett sätt som innebar att skogsbruk stoppades. Trots att hans rättigheter är skyddade av grundlagen måste nu Bengt stämma staten i domstol för att få ut sin ersättning. Hans ersättning betalas ut år 2026. Kostnaderna för staten är lika stora som om man bildat ett reservat, men efter alla omkostnader blir det inte mycket kvar till pensionen för Bengt.

Bengt Andersson finns inte på riktigt. Han är en fiktiv skogsägare för att göra en beskrivning av alla de falluckor som finns kring dagens artskydds- och ersättningsregler. Tyvärr skiljer sig Bengts berättelse inte särskilt mycket från de samtal från skogsägande medlemmar som vi får dagligen.

Många upplever sin situation som rättsosäker. LRF vill med detta exempel förklara varför det behövs en helhetslösning för komma tillrätta med de mycket omfattande problem tillämpningen av artskyddsförordningen orsakar.

Nedan listas de viktigaste åtgärderna för att komma tillrätta med dessa problem. LRF vill poängtera att samtliga punkter behöver genomföras för att återskapa rättssäkerheten för svenska skogsägare. Vi uppmanar regeringen att agera skyndsamt och att säkerställa att alla åtgärder genomförs.

1. Dela upp fågel- och livsmiljödirektivet. Att livsmiljödirektivets stränga bestämmelser genom artskyddförordningen införts på fåglar riskerar efter sentida domstolsutslag medföra omfattande begränsningar. När fortplantningsområdet inte får skadas för något fågelpar blir det osäkert om någon skog alls kan brukas.

2. Förtydliga att nationella fridlysta arter inte ska påverka pågående markanvändning. Nationell fridlysningen syftar i stor utsträckning till att undvika att vissa blommor plockas. Många av dessa arter, t.ex. flera orkidéer är ganska vanliga. Att inte plocka en blomma innebär ingen samhällskostnad, men däremot att stoppa skogsbruk för tusentals skogsägare. Även om det skulle vara möjlig att få dispens skulle efterlevnad av lagen kräva en omfattande byråkrati, där skogsägaren måste få beslut både från Skogsstyrelsen och länsstyrelsen.

3. Bevisbördan måste ligga på staten när statliga beslut innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Artskyddet har inneburit att myndigheterna börjat ställa krav på att skogsägare ska genomföra omfattande inventeringar för att bevisa rätten att bruka sin mark. Detta trots att den pågående markanvändningen är grundlagsskyddad. I praktiken innebär det ofta att skogsägare själva ska ta fram underlag för den inskränkning man ska utsättas för. Ibland kan utredningskraven vara så stora att det småskaliga skogsbruket görs olönsamt.

4. Formellt skydd bör erbjudas skogsägaren. Den som idag hindras att bruka sin skog hänvisas till att stämma staten i domstol för att få den ersättning man har rätt till enligt grundlagen. Systemet riskerar leda till mängder av domstolsprocesser och kostnaden vägs aldrig mot vinsten när skogsbruket hindras. Genom att tillämpa formellt skydd istället skulle artskyddet bli mer rättssäkert, domstolsprocesserna skulle undvikas och det skulle bli tydligare vilka rättigheter markägare och staten har i framtiden.

5. Inför flexibla skyddsformer. För att undvika att betala ut ersättningar utan att säkra framtida anspråk kommer staten i många fall tvingas till ett formellt skydd. Men dagens skyddsformer är inte anpassade för artskyddet. Skyddet måste i möjligaste mån kunna kombineras med brukande och kunna tidsbegränsas eftersom arter kan flytta på sig oberoende av markanvändningen, till största samhällsekonomiska nytta.

6. Begränsa rättsprocesser mot enskilda utan kostnad. Idag kan små miljöföreningar överklaga avverkningar utan något kostnadsansvar, med hänvisning till Århuskonventionen. Skogsägare tvingas på egen bekostnad försvara sin rätt att bruka skogen. För den överklagande föreningen innebär det inga risker, man kan utan eget ansvar lägga över kostnaderna för domstolsprocesser på staten och skogsägaren.

Det behövs ett samlat grepp för att komma tillrätta med de mycket stora problem hanteringen av artskyddsförordningen orsakar. Om vi ska undvika mycket omfattande kostnader för Sveriges skogsägare och för staten är det nödvändigt att alla ovanstående punkter åtgärdas.

Med vänlig hälsning,
Paul Christensson
Ordförande LRF Skogsägarna