Beredskap, för att vara stark när det behövs

Resan som väckte frågan om beredskap

För nästan 20 års sedan var jag med på en resa till Ukraina, med fokus på landets historia.  Resan gick igenom hela landet, med början i Kiev och slutade i Poltava. Vi reste med tåg och stannade varje dag i en stad eller samhälle, där en buss mötte upp oss. Med bussen gjorde vi rundor och stannade vid olika intressanta historiska sevärdheter. 

Redan då slog det mig hur närvarande beredskapsfrågan var i vardagen, långt innan kriget blev verklighet.

Bland annat besökte vi ön Krim och Sevastopol, en stad längst i söder. Den kan jämföras med vårt Karlskrona, med sin tydliga inriktning på flottbas. Vi fick möjlighet att ta en båttur i hamnen och titta på olika typer av fartyg och ubåtar. Det kan man kalla avspänning, och en helt annan inriktning än den Ryssland visar i dag.

Beredskap i vardagen, för individ och familj

Under resan såg vi också en helt annan form av beredskap.

Under bussresorna passerade vi små hus som stod på ben. Jag frågade vad detta var. Svaret var att man använde dem för att lagra rotfrukter och majs. De tillhörde ofta personer som bodde i en stad och fungerade som en försäkring för att ha tillgång till basvaror. Det här gällde alla, oavsett om man var chef på ett stort företag eller arbetade med städning. 

Det var inget dramatiskt eller ideologiskt, bara ett sätt att ta ansvar för sin egen försörjning.

När samhället prövas

I dagens Ukraina ser vi hur beredskap också fungerar på samhällsnivå. Varje gång en raket slår ner någonstans är räddningstjänsten snabbt på plats. De röjer upp och tar hand om skadade. 

Samhället fortsätter fungera, trots att landet befinner sig i krig. 

Som vi vet så idag kan en världsordning präglad av avspänning och fred ändras snabbt. Som jag beskriver från min resa hade Ukraina redan då, av olika anledningar, en hög beredskap på många nivåer i samhället.

Hur står vi rustade i Sverige?

Erfarenheterna därifrån gör att jag ofta ställer mig frågan: hur rustade är vi själva?

Hur ser det ut i Sverige i dag? Känns det som vi arbetar för att komma framåt. 

På individnivå tror jag vi har en bit kvar. Vi behöver anpassa vår beredskap till våra egna förutsättningar. För bara någon dag sedan visade nyheterna ett reportage om svensk räddningstjänst som tränar på att arbeta i krigsdrabbade miljöer. 

Vid frågor till exempel länsstyrelsen upplever jag att beredskapsfrågan finns högt upp på dagordningen i organisationen. 

Men beredskap är inget som kan byggas enbart i planeringsdokument.

När beredskap blir praktik

På vårt eget företag står högsäsongen med vårbruket för dörren. Då går det åt mycket av våra förnödenheter som diesel, utsäde och gödsel. Diesel har vi möjlighet att lagra till ungefär halva vårbruket, och vi var snabba att beställa när kriget i Mellanöstern bröt ut. Vi lade beställningen en måndag, och senare i veckan steg priset kraftigt. Det kommer ändå att slå igenom när vi måste beställa diesel till andra halvan av vårbruket. Det finns dessutom farhågor om att det till och med kommer bli brist på diesel. 

Mineralgödselmedel är av samma karaktär. Vi beställde tidigt under föregående höst, men har fortfarande inte fått allt levererat. Om läget ställs på sin spets kan det innebära att vi behöver ha lager för flera år av våra förnödenheter. 

Frågan blir då: Vem ska betala för denna lagerhållning?

Jag menar att det ytterst är som ska bära den kostnaden. Är det staten, ICA eller konsumenten som ska få fakturan? Det är en viktig fråga, annars riskerar den att hamna hos oss. 

Vi är duktiga i branschen på att lösa problem, och jag är övertyga om att vi, om några år, kommer att bygga upp en beredskap som är stark.

Lars Johan Lander
Ledamot i LRF Värmland