Stånds breder ut sig – hotar både betesdjur och biologisk mångfald

Vacker att se på, men giftig för betesdjur. Stånds är en naturligt förekommande ört i Sverige, men från att ha varit sällsynt i betesmarker är den nu ett växande problem för många lantbrukare. Det handlar inte bara om djurens hälsa – utan om hela det öppna landskapets framtid.

Håkan Wahlman, förtroendevald i Lunds kommungrupp, har följt frågan i över tjugo år.

– I början av 2000-talet började växten öka i mina hemtrakter, och jag hörde från kollegor i Danmark och England hur den kunde ta över hela områden. Jag insåg att vi riskerade samma utveckling här, berättar han.
Stånds trivs i naturbetesmarker, men har svårare att etablera sig på åkermark som bearbetas regelbundet.

- Det verkliga problemet är att växten är giftig. Den smakar bittert, men djur kan lära sig att äta den, särskilt unga djur. I torkat tillstånd försvinner den bittra smaken – vilket gör att foder från en vall där stånds förekommer kan vara farligt.

Gräva och dra – mödosam bekämpning

Någon enkel lösning finns inte. På naturbetesmarker är kemisk bekämpning sällan ett alternativ, och den praktiska metoden är fortfarande att gräva upp plantorna och slänga dem som brännbart avfall. Det är tidskrävande och ett fysiskt slitsamt arbete.

– Om vi inte får bukt med stånds riskerar vi att förlora våra naturbeten. Då tappar vi både djurhållningen och den biologiska mångfalden, säger Håkan.
Therese Tarler, växtodlingsrådgivare och ledamot i LRF Skånes regionstyrelse, bekräftar bilden.

– Fler lantbrukare uppmärksammar problemet nu. På vissa marker är det redan övermäktigt, men ser man bara enstaka plantor gäller det att agera tidigt – gräv upp dem innan de sprider sig, säger hon.

Politiskt krafttag behövs

Myndigheterna känner till problemet, men saknar i dag ett tydligt uppdrag från regeringen. Fokus ligger på invasiva arter, vilket gör att resurserna inte räcker till.

– Myndigheterna vill ofta hjälpa till, men de har inte mandat. Därför är det viktigt att vi fortsätter lyfta frågan under 2026, säger Therese.

LRF vill att frågan prioriteras, och att myndigheterna får resurser och verktyg för både forskning och bekämpning.

– Stånds är inte det första ogräset som hotar lantbruket, den biologiska mångfalden och våra öppna landskap – och det blir inte det sista. Att ta problemet på allvar är det första steget, avslutar Håkan.