Stödet vid vargangrepp måste förbättras

Sedan 1982 då vargens återkomst till Sverige och Skandinavien, om än i mycket liten skala, var ett faktum har LRFs medlemmar i varierande utsträckning fått uppleva hur det är att leva med det stora rovdjuret in på knuten.

Det har gått bra för vargen. Förra vintern var den skandinaviska populationen för första gången sedan vargens återkomst över 500 individer varav ungefär 450 lever i Sverige. Med den ökande vargstammen borde ju rimligtvis statens stöd och åtgärder i verktygslådan utvecklats i syfte att underlätta för de tamdjurshållare som dygnet runt, året runt lever med vargen in på knuten med den oro för angrepp och det extra arbete för att minska risken för angrepp som det medför. Rimligtvis borde det vara betydligt enklare att idag få ett beslut om skyddsjakt för att minska risken för allvarlig skada.

Så är dock inte fallet, det har i stället blivit svårare att få tillstånd till skyddsjakt från länsstyrelserna. Vi ställer oss frågan: Hur kunde det gå så fel?

Förvisso kan du som tamdjurshållare, särskilt om du håller får, vara berättigad ett visst bidrag vad gäller material till så kallat rovdjursavvisande stängsel. Storleken på stödet har dock inte förändrats sedan omkring 2010 och beroende på betesmarkens arrondering och hur terrängen ser ut kanske det täcker en fjärdedel av den faktiska kostnaden inklusive montering.

Vidare kan du som tamdjurshållare, efter ett rovdjursangrepp när Länsstyrelsens besiktningspersonal besiktigat och bekräftat att exempelvis varg är orsaken vara berättigad att söka ersättning. Rimligtvis borde den skadedrabbade stå kostnadsfri för alla de kostnader som angreppet medfört, oavsett om det gäller till exempel det dödade djurets värde, arbetskostnad för att samla in resterande djur, eventuella veterinärkostnader eller de kostnader som kanske uppdagas längre fram i form av till exempel kastade foster, avelsdjur som inte går i brunst eller att djuren som flock inte fungerar längre. Riktigt så väl fungerar det dock inte i praktiken.

Slutligen behöver de myndigheter med ansvar för rovdjursförvaltningen följa jaktförordningens intentioner – att skyddsjakt ska beslutas baserat på risken för allvarlig skada. Jaktförordningen kan medge skyddsjakt redan efter första angreppet för att förebygga allvarlig skada på boskap, grödor, skog eller annan egendom – om det finns risk för allvarlig skada. Om det finns stor sannolikhet för allvarlig skada medger jaktförordningen även beslut om skyddsjakt innan skada har skett. Det jaktförordningen dock inte ger stöd för är att en och samma varg behöver ha genomfört minst fyra attacker inom en viss tidsperiod innan den anses utgöra ett problem, vilket visat sig vara den gängse utgångspunkten för beslut om skyddsjakt idag. Naturvårdsverket har här ett särskilt ansvar att tydliggöra regelverket och handleda Länsstyrelserna. Just i denna fråga driver nu LRF ett principfall i domstol med förhoppning om att finna en balans mellan vargens plats i ekosystemet och landets livsmedelsförsörjning. Regeringen har också beslutat om ett nytt regeringsuppdrag till Naturvårdsverket med tydlig inriktning om att beslut om skyddsjakt ska kunna tas snabbare och enklare.

Intentionerna i politikens rovdjursförvaltning är god, där varg och övriga stora rovdjur ska uppnå och bibehålla en gynnsam bevarandestatus samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn tas. Det är dags att förvaltningen i praktiken nu börjar efterleva detta.

Tomas Olsson, ordförande i LRF Mälardalen

Åsa Sikberg, skog- och viltansvarig i LRF Mälardalen

Den här debattartikeln har publicerats i UNT.